Lina Selander

Recension publicerad 2006-04-11 på Konsten.net

Utställning på SAK:s galleri
På fotografiet syns vinterlandskap från helikopter, snö och alla spår. Någon har gått under elledningarna, det märks direkt, redan från gatan utanför. Det är en bild från sviten ”Instant”. Lina Selander är mer än så. Bilden är visserligen ett fotografi men det hon har fotograferat är den blanka baksidan av ett foto och alla spåren, hela bildbeviset som man tycker sig se är ditsatt för hand. Selander har gått fram med nål och tråd i hål på hål. Övrigt finns också, de bleka fotoryggarna får bära råddighetens hela register av gula tejpbitar, brun smuts och rött garn, men allt är välavvägt. Luddanfrätta kanter för finsmakare. Framkallningsfirmornas texter sällar sig till den harmoniska skräpkören. Deras underliggande stämma är essentiell, den blir en garant för att det vi ser faktiskt är ett fotografi men det är en annan röst man följer, hålspåren. Det perforerade är det som drar in ens ögon mest.

En röst säger: Tjugofem perforeringar i lätt molnighet och återigen slungas man upp i luften, den här gången med hjälp av en havererad väderleksrapport. Tillkännagivandet kommer från en gammalmodigt didaktisk apparat, där snurrar ljudverket ”117 av 146 instamaticbilder”. Det är en beskrivning av det man ser, eller rättare sagt vad man inte ser på de bortvända fotografierna som helt saknar framsida. Det kan vara allt, det kan börja på en gårdsplan men sen punkterar hon bilden. Perspektivet hissnar till, berättelsen bryter ihop och poesin springer läck. Ljudverket är även transkriberat i en vit bok som blir kongenialt solkig så fort man får den i sina händer. Läsningen öppnar upp motiven i frapperande våld. Kroppar är fastsydda i bilsäten, bakhuvuden i sängar och samtliga närvarande vid bordet. Det är ett tillrättaläggande våld i hemmets vrå. Utomhus finns det också gott om kvinnliga bestyr, passager ska sys igen och ljusreflexer perforeras i en långsint hämnd för att de sticker hål i ens ögon? Kanske bäst att stanna hemma ändå? Där behövs hon som mest, där är Selander som flitigast. Resolut binder hon samman det som hör samman och det blir oupplösligt, telefon med fastsydd lur, ihopsydda knän. Hon är nitisk som en urspårad ödesgudinna. Hon är en kuslig Wendy som inte bara naglar fast Peter Pans skugga utan allas våra inre skuggor. Hon är den inre röstens kirurg.

Fotografierna och ljudverket bildar en stark helhet med många utblickar men det är svårt att frigöra sig från den initiala känslan av ett vinterlandskap från ovan. Den genomskinliga tejpen förblir isflak, det röda ett blodsnöre i snön och de ljusgråa texterna glider under isen som stora fiskar: Kodak, Fuji, Konica. Må så vara, men om nu vintern kopplar sitt grepp i förrummet, vad händer då bakom det brunslaskmjuka draperiet?

Upprepningen: döden och hoppet. Där visas videoverket ”Repetition”. Selander har rest till Pyrenéerna och filmat en kyrkogård i gränsstaden Port Bou, mest känd för att Walter Benjamin begick självmord där. Där slog han hål på sig själv och tiden. Han perforerade bilden, det allomfattande färgfotografiet och han hans kropp hamnade i ett hål. Plötsligt framstår kyrkogårdarna som fåfänga såll, som en ansats till att efterlikna de transcendentala hålen i livets bild. Grävda gropar och hålade kolumbarieväggar blir symboliska perforeringar, bara grunda och blinda. Selander uppehåller sig på tröskeln till dessa fuskhål, hon filmar nischerna för gravurnor. Hon går på kolumbariedykning och finner det som folk har lagt dit, livets besvärjelser, mest blommor och vattenflaskor. Små rum öppnar sig och avslöjar hur skräpigt och innerligt det är på livets sista scen. Ett sådant verk har full potential att slira och bli sliskigt men den allvarliga nyfikenheten stakar stadigt ut vandringen bland nerskitade tygrosor, lent vajande ogräs och aluminiumfolie. Det är fullfjädrade vanitasstilleben som dukas upp på den kyliga stenhällen och sveps in i spindelväv. Kameran irrar som en fluga, om och om igen i samma klaustrofobi. Vad var det jag såg? Den återvänder till en detalj, jaha det, tycks den säga, ja det förstår jag inte den här gången heller. Döden förblir förseglad. I bakgrunden hörs livets väg, bilar, lastbilar, de försöker värja sig från kyrkogården med sin anonymiserande hastighet men kameran registrerar deras desperata förbivrålande.

Utställningens slutpunkt är passande nog flera linjer i en nisch. I en murad eldstad har en monitor kilats in och på den löper hela ”27 Kilometer Drawing”. Det är elledningar filmade från tågfönstret. Selander nöjer sig dock inte med naturtillståndet, hon vet att mystifiera bilden och gör det på ett för henne karaktäristiskt sätt, hon inverterar färgerna. I sann land art-anda tar hon spjärn mot naturen, men då exempelvis Bill Viola patenterar naturfenomen och Robert Smithson kommenterar människan medelst landskap så kalkerar Selander en verklighet över i en annan. I hennes version blir ledningarna ett rörligt notblad i krita mot griffeltavla. Notbladet har skakat av sig sina vanliga noter, fågelkropparna, i dess ställe finns ett hypnotiskt elektrifierande ljud. Det bäddar ner betraktaren djupare och djupare tills man växlar spår mot en annan sida av sig själv, och en sådan resa kan vara värt ett besök.