Vårsalongen 2020

Vårsalongen 2020Aleksandra Jarosz Laszlo, Acquainted with the Night, 2019 (beskuren).
Vårsalongen 2020, Liljevalchs konsthall, 10 jan – 22 mars.
Recension publicerad 2020-01-11 i Göteborgs-Posten.

Vårsalongen hinner både öppna och stänga innan vintern släppt sitt grepp. I år tidigare än någonsin, som en nyårshälsning. Klimatförändringarna gör dock att våren hinner ikapp, fåglarna sjunger. Mängder av ansökningar har i vanlig ordning strömmat in och man hoppas även i år på publikrekord. Salongen fyller sin funktion, den är folklig, vilket renderar varierande kvalitet och den etablerade konstvärldens bortvända blick. Men salongen är lurig, konsthögskoleelever och konstnärer som arbetar utanför strålkastarnas ljus får här en plats och gör en överraskande sevärd utställning. Konsthallschefen Mårten Castenfors menar att salongen bärs fram av nordiskt vemod och personliga berättelser medan den saknar stora politiska utspel. Ingen plakatpolitik förvisso, men just det politiska genomsyrar i högsta grad många verk.

Josef Mellergård som studerat på Valand samlar i Comfort Zone förnödenheter som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap samt Livsmedelsverket råder varje person att hamstra för överlevnad i en vecka. En prydlig fyrkant av mindre moduler, paket av stearinljus, vattendunkar och konserver. Och ett ljudspår, en ensam röst som sjunger med varningssirenen Hesa Fredrik. Mellergård vill fråga vad som händer när vår lilla, privata trygghetszon sinar och vi måste tänka utanför boxen tillsammans med andra. Alldeles bredvid sväller Anna Ting Möllers Raw Pearl (Jam), hudliknande klumpar av kombuchakultur, bundna och upphängda i rep som i shibarilekar. Det behövs te och socker för att svampen ska växa, förklarar hon, klassiska koloniala varor. Njutning och smärta, det sköna och det motbjudande byter plats, om och om igen.

Insynsskydd är en serie verk i ett av de första rummen, där Andreas Kock & Johan Pihl/Studio Apparat arbetat med de papperslösas situation. Stora porträttfotografier hänger bakom gult, grumligt glas som suddar ut anletsdragen och skapar ett gyllene skimmer. Tidlösa helgon eller insekter i bärnsten, de förblir okända för oss. Åsa Landströms stora, luftigt vackra målning efterbildar ett foto ur Scener ur ett äktenskap. De kända skådespelarna blickar ner på oss som marterade änglar. Tavlan ingår i en svit där Landström vill komma åt konflikten mellan upptagenheten av vårt inre och förmågan att ta in större globala kriser. Kriser som skjuter sig ända in bekvämlighetens ryggmärg.

Den Göteborgs-baserade Oktawian Bohdziewicz har gjort en rad stora nummerlappar porslin. De har olika nummer men samma text, ”Ovälkommen”, och så är de tillknycklade. Såsom alla någon gång har känt sig, sköra och starka som porslin. Får du vänta en liten stund med ditt nummer eller outhärdligt länge? Och varför är så många sammanhang beroende av att skapa den andre? Likriktningen manifesteras på väggen mitt emot, Maria Lundgren, också hon från Göteborg, visar fint valörmåleri i serien Borttagen före visning. Motiven är inspirerade av foton på Hemnet där mäklare uppmanat kunder att anlita en stylist som förtrollar deras lägenhet till en korsning av möbelaffär och bårhus. Alla vet att ett hem som sjuder av liv och minnen varken är önskvärt eller säljbart.

”Finns det en blick som inte längre dominerar? Som inte längre fängslar världen i bilder på avstånd?” Det frågar sig Ellen Dynebrink i verket U & Me. Ett stort, förföriskt glimrande lapptäcke som fladdrar i första salen utan att röra sig ett uns. En skärva av verkligheten, abstraherad och förädlad för oss att bli ett med. Mitt lejon, Nora Söder har sytt ett härligt bångstyrigt totemdjur, åt sig själv och åt dem som förstår att ha kvar barndomens skaparglädje. Lejonet blev en säkerhetsventil vid sidan av studierna, där ett annat sätt att vara till på antagligen premierades. Både Dynebrink och Söder har läst vid HDK och verkar i Göteborg.

I en av de sista salarna visas en mörk, vrålande, strålande målning av Aleksandra Jarosz Laszlo, Acquainted with the Night. Sagoväsen, halvdjur, en backanal men frusen mitt i steget. I sitt måleri menar hon sig besöka platser fyllda av tysta hyresgäster och vill att de ska berätta historier vi glömt eller aldrig fått höra. Det handlar om representation och tolkningsföreträde. Vem får berätta sin eller vår historia?

Årets vårsalong hävdar sig med en stark röst, samhällsmedveten, personlig och angelägen. Den ger svar på tal och ställer vidare frågor. Väjer inte för det svåra, rör vid det existentiella och hjälper oss att navigera i den värld vi står på tröskeln till.

Magdalena Ljung