Lars Tunbjörk, Fotografiska

Lars Tunbjörk VinterLars Tunbjörk, Ur serien Vinter (beskuren).
Tunbjörklandet – blicken från sidan, Fotografiska, 14 sep – 2 dec 2108.
Recension publicerad 2018-10-17 i Göteborgs-Posten.

Tunbjörklandet är Sverige när det är som vanligast, inhemskast, olidligast. Ett tyst skrik mot gräll plast, en desperat melankoli. Fyllekyss i gräset, avgasgrå snögubbe, korv med mos, skokartongshus. Vi har sett det förut men inte så här. Inte lika tröstlöst, ömsint och vemodigt. Många kan fånga en dråplig scen, en oneliner som skaver, men Tunbjörk ger en hel, vid och djup berättelse. Få konstnärer är så tongivande att de sammanfattar en folksjäl. I hans fruset färgglada bilder går en kritisk golfström, en varm omfamnande ironi.

”Han fotograferade oss, det var inte de andra. Han såg sig själv lika mycket som de han fotograferade” säger Maud Nycander, dokumentärfilmaren som var hans livspartner i tjugo år. När Tunbjörk gick bort 2015 övertog hon ett stort bildarkiv och har tillsammans med Hasse Persson, tidigare konstnärlig ledare för Hasselblad Center, kurerat den stora exposén på Fotografiska. Parallellt med utställningen ges en retrospektiv bok ut på Max Ströms förlag, två och ett halvt kilo bild och text. Varken utställningen eller boken tvinnar tolkningen av Tunström speciellthårt. Se här, tänk själv, tycks de säga istället.

Färgfilm och stark blixt även mitt på dagen, så fotograferade Tunbjörk, och hans bilder blev nivellerade hägringar där varje detalj var lika viktig. De badar i förklarat ljus, som uppenbarelser. Ofta drogs han till en viss miljö, som ett köpcenter eller en campingplats, för att sedan vänta in en händelse. Något högst vardagligt utspelade sig, men fångat i en bild, i tiden, och isolerat från sitt sammanhang blev det enigmatiskt och pregnant.

 Landet utom sigär fotosviten och boken som blev Tunbjörks genombrott i början av nittiotalet. En civilisationskritisk resa genom ett uppskruvat och ihåligt Sverige som ville efterlikna USA. Trollhättan, Munkfors, Sjöbo, där ett pärlband av oviktigheter är det väsentliga. Det lilla livet som borde kallas det stora livet. Han såg det som rörde sig i marginalen och lyfte upp periferi till centrum. Fotoserien I Love Borås! är egentligen samma sak, med Ellos och blommiga gardiner. Tunbjörk brukade säga om sina motiv på boråsdialekt: ”Det är Borås. Vart jag än kommer är det Borås.” Homesom också utgår från födelsestaden är desto mer avskalad. Blick stilla och intensiv, halvvägs in i himlen och helvetet med eteriskt renskrubbad spis, sluten fasad och människans huvud bortklippt av bildens kant.

Vinter blev Tunbjörks sista stora projekt. På uppdrag av Göteborgs-Posten fick han 2004fria händer att skildra vintern i Sverige, och han antog det som en terapeutisk utmaning. Vinterdepressionen till trots reste han längs illa upplysta vägar och fortsatte med det även två år efter att uppdraget var slut. En mörk, glittrig och smutsig saga vällde fram. Första gången jag såg den blev jag golvad. Mina tonår, jag hade aldrig fått dem uppvärderade till en bild. På många sätt en hemsk berättelse, men också den enda jag hade så jag älskade den. Romantik parad med vantrivsel och utbrytningsförsök.

”När hundra fotografer vände sig åt ena hållet vände han sig åt det andra, det kan man se i reportage om honom.” berättar Maud Nycander. Där är blicken från sidan. Den som vi alla så väl behöver.

 

Magdalena Ljung