Installationsbild med videoverket Statecraft 2017.
Loulou Cherinet, Who Learns My Lesson Complete?
Moderna Museet, 11 mars – 10 sept 2017.
Krönika publicerad 2017-09-08 i Sydsvenska Dagbladet.

”Jag kan svenska och har jobb, varför måste jag jämt vara utanförskap?” ”Vem har rätt att bestämma det?” ”En arbetslös svensk är mer utanförskap!” Så diskuterar två nyanlända i Loulou Cherinets videoverk ”Statecraft” som visas på Moderna Museet i Stockholm (t o m 10/9). Kameran snurrar kring nysvenskar, svennebananer, funktionshindrade, före detta missbrukare och långtidssjukskrivna. De diskuterar utanförskap och innanförskap – alla känner att orden, liksom livet, skaver.

I valrörelsen 2006 började Alliansen använda ordet utanförskap om bidragsberoende som står utanför arbetsmarknaden, de är 1,5 miljoner enligt Fredrik Reinfeldt. Sedan dess har begreppet kritiserats för att vara ovetenskapligt och tendensiöst. En funktionshindrad person behöver inte ha något gemensamt med en kriminell, men de kan buntas ihop av samma ord. I Loulou Cherinets verk finns lika många definitioner som det finns deltagare. De flesta vill bort från utanförskapet som samhället pådyvlat dem och många ifrågasätter ordet, medan andra omfamnar det av nödtvång. En långtidssjukskriven kvinna berättar sorgset att det var en lättnad när hennes sjukdom förvärrades och blev synlig för omgivningen, och så ska det inte vara, säger hon. En grupp som ofta får axla begreppet utanförskap är invandrare. De nyanlända i Statecraft frågar hur en får jobb i Sverige och blir tipsade om Arbetsförmedlingen, trots att Svenskt Näringsliv beräknar att sjuttio procent av alla jobb i Sverige förmedlas genom kontakter.

Men Cherinets deltagare verkar ha ännu svårare att omfamna den andra termen. Inte ens de etniska medelklassvenskarna känner tillhörighetens välsignelse fullt ut, istället talar de om högt ställda krav och stress. De är socialt privilegierade, bor i bostadsområden med lägre eller måttlig kriminalitet, barnen går i en skola med genomsnittliga eller högre betyg än riksgenomsnittet. Det är en stor grupp, men även de menar att innanförskapet finns någon annanstans. Handlar det om dåligt samvete, oklädsam blyghet eller kanske revolt? Finns roten till problemet i vårt exkluderande samhälle som är besatt av kategoriseringar, där påhittade gränser ständigt flyttas?

Jag är invandrare och mer svensk än något annat, jag är konstnär och utsatt för negativa och positiva fördomar, jag har egen firma och kan inte bli arbetslös men är det ganska ofta i praktiken, jag har gjort bostadskarriär men kan inte ta bostadslån, jag är medelklass, min mor har ett fysiskt handikapp, mitt barn har inte kontakt med sin biologiska far. Mycket av detta beror på ren slump, allt existerar samtidigt och placerar mig i olika fack för innanförskap och utanförskap. Jag har många poäng på innanförskaps-listan men djupt inom mig känns utanförskapet starkare. Detta är vad Cherinets videoverk vittnar om på djupet, att människans existentialistiska kärna präglas av främlingskap.

Magdalena Dziurlikowska