Like a Horse, Fotografiska

Alexandra Vogt kopia
 
Alexandra Vogt – No Title (beskuren)
Like a Horse, Fotografiska, 19 maj – 3 sep, 2017.
Recension publicerad 2017-07-19 i Göteborgs-Posten.

Äntligen. En tematisk grupputställning på Fotografiska. Annars har man mest satsat på manliga genier i riktningslösa retrospektiver. Visst, mästarna har varit vassa men utställningarnas metod tycks ha varit att visa upp och utropa titta vad snyggt! Därför är den nu aktuella Like a Horse så välgörande. För här är en utställning som vill något mer. Tankeproduktion och problematisering. Att sätta in bilderna i ett sammanhang av samtid och samhälle och knyta an till relevanta diskussioner.

Sophie Mörner, gallerist bosatt i New York, har format Like a Horse med sitt kunnande och sin erfarenhet, både vad gäller konst och häst. Hennes utgångspunkt är djupt personlig men urvalet alltför inkluderande för att det karaktäristiska ska tvinna röd tråd. Resultatet är en bred exposé över vår relation till hästen, ”detta kraftfulla, spirituella, kitschigt vackra och hårt arbetande djur” som det står i presstexten. Mörner beskriver sitt objekt som ”både maskulin och feminin, dominant och undergiven, tämjd och vild”. I ett globalt perspektiv stretar hästen sida vid sida med människan, som i Sune Jonssons svartvita jordbruksbilder, men den västerländska nutiden utkämpar andra strider och det är dem utställningen fokuserar på. Jag försöker sortera floden av foto genom att benämna hästens roller bortom arbetsdjurets vardag.

Hade människan fått välja ett totemdjur hade det nog blivit hästen. Hästen som ritual och fantasi spelar en stor roll i vårt medvetande. I Anima avbildar Charlotte Dumas vita hästar som knäböjer i ett mörkt stall. Ömsinta, poetiska och hudnära porträtt. Dessa hästars arbetsuppgift är att följa amerikanska soldater till den sista vilan och inför Dumas kameralins somnar de för dagen. Erika Larsen reser i ett annat transcendentalt Amerika för att komma i kontakt med People of the Horse, ursprungsbefolkningen där hästen ofta används som helare. Rituellt klädda människor poserar allvarligt med sina livsviktiga, smyckade hästar. Alexandra Vogt söker vidare i saga och myt, hon lever och verkar på en hästgård i Tyskland och bygger upp scenerier i nära samarbete med huvudrollsinnehavarna. Bilderna är som tagna från en förtrollad värld.

Hästen kan också rätt och slätt stå för fulländning. Winston Churchill har sagt att ”Det finns något i hästens yttre som är bra för människans inre”. Den sköna hästen är det största temat på Fotografiskas utställning. En del bilder fastnar i ytan eller går bort sig i ploj medan andra når en poetisk eller humoristisk nivå. Hans Silvester tillbringade fem år i Camargue i södra Frankrike för att fånga de vita hästarnas essens. Fotografierna är fulla av liv, kraft och skönhet. Hästarna är frivola som rokoko och robusta som barock. I kortfilmen Hingsten rider Ninja Thyberg på jämförelsen mellan ståtliga hästar och åtråvärda män. En ung tjej känner till det ena och tillskansar sig kontroll över det andra. Filmen utmanar könsmaktsordningen men den löser inte upp andra stereotyper.

Att hästen är en förlängning av vår fysiska kapacitet tycks självklart men det har inte alltid varit så. Hästen jagades länge för sitt kött och det finns forskare som tror att den skulle ha blivit utrotad om människan inte hade börjat rida. Dokumentärfilmen Allan – den bevingade hästen, av Lisen Lindahl och Henrik Larsson, låter oss förstå vad ridning handlar om på djupet. Ett lyhört samspel mellan ryttare och häst där uppdraget att leda och följa hela tiden skiftar. Landslagsryttaren Peder Fredricson tar sig an den oslipade diamanten Allan och får den svåra hästen att växa, både mentalt och fysiskt. Att ridning handlar så mycket om psykologi, nästan telepati, är en fin överraskning för den oinvigde.

Längre in i hästens psykologiska dimension finns dess roll som vägledare för unga, och det är kanske dess viktigaste uppgift i västvärlden idag. Ilona Szwarcs porträtterar cowgirls som utmanar bilden av cowboys, i Rodeo Girls är småflickorna starka och queera. Egna vägar stakas ut också bland tjejerna i det svenska stall där Theresia Viska tillbringade ett år med sin kamera. Loving Lorna är en dokumentärfilm av Annika Karlsson och Jessica Karlsson, irländsk arbetarklass bor i fallfärdiga höghusghetton men tar stolt hand om vackra hästar. Martha Camarillos fotoserie Fletcher Street skildrar unga svarta män i en av Philadelphias tuffaste förorter, de rider och ryktar istället för att knarka och skjuta.

Curatorn Mörner menar att hennes egen tonårsosäkerhet släppte i stallet. Kroppen fick en funktion istället för att bara vara obekväm. Hon kunde rida ut ensam på natten i skogen med månen som enda ledstjärna och känna full tillit och frihet. Ryttaren Lisen Bratt Fredricson skriver i katalogen att hästarna var det enda som kändes viktigt och på riktigt när hon växte upp. Hästarna lärde henne att vara tydlig, ta plats men också vara inkännande. Och så den oslagbara styrkan i att galoppera på en äng, bli en del av hästens rörelser och höra hur marken dundrar under en. Utställningen är en inkörsport till att vilja uppleva denna magi.

Magdalena Dziurlikowska