Pernilla Zetterman, Turn Down Center Line

Pernialla ZettermanPernilla Zetterman, Turn Down Center Line, Fotobok.
Recension publicerad i Fotografisk tidskrift nr.X 2017.

I min hand håller jag ett konstobjekt, en bok i svart läder med fladdrande långa bokmärken och en trollformel i silver på omslaget. Pernilla Zettermans Turn Down Center Line samlar hennes foto- och videoverk om relationen mellan människa och häst. En kärlek som rymmer ömhet, omhändertagande, maktutövning och våld.

Zetterman tar avstamp i det självupplevda när hon arbetar med kameran och ridsporten är sådan mark för henne. För mig är det terra incognita, jag förstår inte ens vad jag ser på omslaget. Det är en ridbana, en ritning rakt ovanifrån. Titeln på boken, turn down center line, är ett ridhuskommando och betyder att du ska styra hästen till kortsidan för att sedan rida längs med den långa mitten. Bokstäverna runt teckningen är positionsmarkeringar. Plötsligt känns boken kongenial. Sinnlig, farlig och disciplinerad.

Två kapitel innanför pärmarna, Words och Language. Words är en ordlista över hästvärldens specialuttryck, raser och redskap. Arabian Horse, Irons, Working lope… Language omfattar resten av boken och består bara av bilder. Med orden i bakhuvudet är det dags att tala språket. Men hur? Nätet av mänsklig ordning där maskorna är fackuttryck försöker famna något som inte låter sig fångas. Språket med en häst eller om en häst är bildrikt och ordlöst. Det är fyllt av kroppar, rörelser och stämningar.

Maybe I Harboured the Dream To Long inleder fotosviten. Det är stillbilder ur ett videoverk med en vit stegrande hästfigurin som roterar mot svart. Den sköra, mänskliga drömmen krockas när jag vänder blad, den kör rakt in i färg, hud och bultande blod. Fotografier på en bit av hästens blanka, ryktade kropp och inget mer. Så svartvita bilder igen, flickor där den ena longerar den andra, istället för en häst. En varelse står i mitten av manegen med piska och lina och den andra springer runt. Porträtt på flickor med käpphästar kontrasteras med porträtt på riktiga hästhuvuden. Det främmande ögat som liknar vårt. I verket Close kelar en kvinna med en häst, ett enormt hästhuvud dyker ner på henne och blottar tänderna i ett leende. I verket When svingar en annan kvinna med orubbligt ansiktsuttryck en lasso för att fånga djuret ovanför sitt huvud. Boken avslutas med tofsar av hästhår uppsatta inom tavelram. Eldrött, kolsvart, silvergrått. Och så sadlar, stigbyglar, tyglar, allt i svart mot svart.

Människan har tämjt hästar i sextusen år. Idag är hästen mest relation och rekreation. I Sverige mest en tjejgrej. Är det för att kvinnor förknippas med natur och män med teknik som vi rider ut i livet på hästar och motorcyklar? Kanske för att hästen ses som kvinnlig med sina stora ögon, långa man och kurviga kropp? Jag började aldrig med hästar, dels för att jag var rädd men också för att ridning, precis som andra tjejaktiviteter, nedvärderades och sexualiserades. Ridskolemiljön kan också kännas deppig med sina tricks som handlar om att knäcka djurets motstånd. Tävlingshästar som står på box, för dyrbara för lek i hagen där de kan skada sig. Mot detta kan ställas Natural Horsemanship, naturligt handhavande av hästar, en skolbildning där ryttaren kommunicerar och samarbetar med hästen med ett minimum av redskap.

Zettermans projekt ringar in det dubbla i vår relation till hästen. Människan älskar sin häst djupt samtidigt som hon kontrollerar den fullständigt. Medmänskliga och totalt omänskliga stråk om vartannat. Många upplever att en relation till ett djur eller till ett barn är glädjefylld. Kontakten blir oftast inte alls komplicerad på samma sätt som i ett vuxet förhållande. Är det så att människan inte klarar av att möta sin like? Kan vi bara ha ljusa relationer med någon vi får dominera? Men känslan av kärlek är väl ändå äkta? Pernilla Zettermans bok är en fri poetisk vandring genom ett mörkt universum där stigen lyses upp av vår passion och längtan.

Magdalena Dziurlikowska