Astrid Sylwan

AS_Vermilion
Astrid Sylwan – Vermilion, beskuren.
Katalogtext till Astrid Sylwan utställning på Märsta konsthall 2015.

Japan, Sunday, Vargtimmen. Ett flöde går i blått, rosa, blått, och formerna följer från horisontellt till vertikalt. Astrid Sylwans måleri handlar om färgpåläggning och tillit. Färgen ska vibrera hela vägen genom nyansernas register och betraktaren får lita på sin känsla, som i mötet med poesi eller musik. Det är klanger, rytmer och molltoner. Den fysiska färgen beter sig, målas på, skrapas av, rinner och tvättas ur. Vi har lärt oss att musik kan vara en sinnesstämning medan måleri är en bild, och en bild ska föreställa något. Men om Astrid velat att vi skulle se en valfisk hade hon målat en. Det är inte meningen att vi ska gissa på fiskar, utan att vi ska känna något. Det kan vara svårt att låsa upp den dimensionen. Det kan vara för intimt att hänge sig.

Målningarna rymmer många äventyr, har inget centrum och är inte överblickbara. Astrid påpekar att de expanderar utanför sig själva, de slutar inte där ramen slutar, de kan vara ett utsnitt ur en målning som är hur stor som helst. Titlarna kommer sist, de ger förslag till en tolkning, inte en förklaring. Ögat ger sig inte, det är rationellt och vill se något föreställande i det abstrakta. Jag ser dem som landskapsmålningar, säger Astrid. Hon jobbar tills hon känner igen sig, men inte på någon bestämd plats utan i ett känslomässigt och fysiskt rum. Vertikalerna draperar och blockerar, får sällskap av horisontlinjer som öppnar upp ett stort perspektiv, en vila för blicken.

Hon målar alltid på golvet, försöker tänka så lite som möjligt och improviserar sig fram. Inga förlagor. Gummiskrapor, tvättsvampar och breda penslar förlänger kroppens rörelse. Akrylfärgen torkar snabbt och bygger upp lager. Hon arbetar fokuserat i två timmar. Så tar hon upp målningen till stående, tittar en dag och lägger upp en plan. Så fort hon börjar måla igen släpper planen och slumpen träder in. Varje målning är ett steg framåt, men hon vet inte vart. Balansgången mellan stil och upprepning, mellan det att bottna i sig själv och samtidigt förnya. Alla har en egen igenkännbar röst, och alla har vissa färger och former nedlagda i kroppen. Ingen kommer loss från sig själv, men så länge det inte är för lätt utvecklas man. Hon återkommer till Per Kirkeby, hans konsekventa strävan att förstå något. Att han ägnar ett helt liv åt att undersöka samma sak, gång på gång. Processen, där varje målning lagrar erfarenheter som förs vidare till nästa, känner hon igen.

Phtalo, Vermilion, vackra namn på vackra färger. Phtalo är råare, farligare och inte så lättfångad. Den bär ett raseri, ett drama som rör upp svåra känslor. Vermilion är mer harmonisk, kanske för att formerna är gripbara. Den glider inte undan på samma sätt. Rift I och Rift III har ett skär i mitten som bildar en förskjutning i ytan. En varm, sammanhållen färgskala och en viss genomskinlighet som släpper in ljus. Målningarna är optimistiska men har också en mörkare stadga i sig, ett allvar. Om de andra kompositionerna påminde om landskap så manar de här fram en känsla av kroppslighet. Astrid ser på sitt måleri som en sorts dagboksanteckningar. Lugn, upprördhet, allt slungas med och blir ett tidsdokument. Men oavsett känsloläge finns målarlusten där och en förkärlek för stora format. Mark Rothko menade att de stora målningarna är de mest intima. De omsluter en. Ställer man sig nära finns inget annat än målningen, det är som att komma in i ett rum. Att måla stort involverar också hela kroppen och laddar duken med energi.

Akvarellerna är en kontrast till de stora formaten. De är vilsamma att arbeta med stillasittande. Snabba, lätta. Hon målar akvarell när hon reser. Samtidigt är lättheten bedräglig. Blir det inte bra vid första anslaget får man slänga, det går inte att rädda en dålig akvarell. Målar jag tio akvareller kastar jag nio, skrattar hon. De är ännu mer som dagboksanteckningar och har bara ett datum som titel.

Vad som håller samman utställningen är tiden, det som pågått i mitt huvud under ett och ett halvt år, menar Astrid. Hon har målat på heltid i tjugosju år. De första tio åren går åt att lära sig hantverket, som sedan finns där för alltid. Ibland målar hon av sina barn för att visa för sig själv att hon kan. Men handens och ögats skicklighet lockar henne inte, hon vill åt själens skicklighet. Tidigare var hennes stora målningar mer konstruerade, uppbyggda bit för bit. Nu får färgen ett större spelrum. Det som upptar nu är att öka den energin, att hitta nerven och lita på att det bär.

Måleriet är en enorm glädje, säger Astrid. Om jag får välja vad jag ska göra en dag så blir det att måla. Jag är en intensivt arbetande person, det är en naturlig del av mitt liv och mina barn är uppvuxna i ateljén. Vissa människor har en sångröst eller ett dansbehov, jag har alltid haft ett måleribehov. Det som intresserar mig är inte att måla av något utan vad måleriet är i sig. Jag tror att det är mitt kall.

Magdalena Dziurlikowska