Kacper Kowalski

aerial-photography-by-former-architect-kacper-kowalski-7-1024x682Intervju med Kacper Kowalski, publicerad i Fotogfrafisk Tidskrift nr 4, 2015.

Den flygande fotografen Kacper Kowalski sätter sig i sitt gyroplan eller i sin skärmflygare så gott som dagligen om vädret tillåter. Precis som vid bilkörning ska blicken riktas långt fram, men när läget är under kontroll tar han fram kameran och fotograferar rakt ner, från en höjd på hundrafemtio meter. Robusta reportagekameror som Nikon D4 och D3X duger gott. En lång flygning är på två timmar, sedan landar han på ett fält, vilar en timme och flyger så igen. Landskap, hus, vägar och människor i häpnadsväckande mönster. Det händer att han måste nödlanda, men det skrämmer honom inte. Han har flugit i tjugo år.

– Hur hittade du din nisch inom fotografin?
– Jag arbetade först som arkitekt men ville mest bara flyga och letade efter att alibi att få göra det. Det blev att jag började utföra flygfotografi på beställning, åt mina arkitektkollegor, åt en stad eller en fabrik eller åt byggfirmor. Nu för tiden är det enklare att skicka upp en drönare och jag har förlorat en hel del jobb. Men i och med att mina konstnärliga projekt vunnit erkännande återvänder samma beställare och vill ha bilder av mig istället för promotion- eller bruksfoto.

– Ja, du har vunnit många priser, Picture Of the Year, World Press Photo och Grand Press Photo upprepade gånger. Det här året ställer du ut i Salzburg, New York, Gdynia, Wien och Moskva. Hur har berömmelsen påverkat ditt fotograferande?
– Först trodde jag lite naivt att jag inte skulle behöva jaga uppdrag mer, men inget kommer tyvärr av sig självt. Ett pris är en bekräftelse, en morot för mig och även en nyckel som öppnar upp nya dörrar. Jag får oftare chansen att presentera min idé och det är värdefullt i en tid då alla försöker skydda sig från folk som föreslår saker. Agenturen Panos Pictures förmedlar pressfoton av mig och via gallerister runt om i världen säljer jag konstfotografier.

– Jag har sett att nästan alla dina fotografier är tagna i Polen och de flesta kring din hemstad Gdynia vid Östersjökusten. Hur kommer det sig?
– Fransmannen Yann Arthus-Bertrand och kanadensaren Edward Burtynsky har besökt de mest spektakulära platserna på jorden och fotograferat dem ovanifrån. Själv har jag inte råd, men för mig blir deras metod också en genväg till det fantastiska. Tidigare fotograferade jag i Australien, Vietnam, Indien, Kina och Nepal men alltid med en känsla av att jag halkade på ytan. Utmaningen för mig ligger i att hitta tillräckligt spännande platser på min egen bakgård och berätta en stor och sammansatt historia därifrån.

– Vilken historia tänker du på då?
– Projektet Side Effects handlar om människans relation till naturen, och vad som är naturligt eller konstruerat i vår miljö. Ställningstagandet om vad som är bra eller dåligt, däremot, vill jag lämna till betraktaren. Mina bilder används av Greenpeace, men också av regeringar som har en helt annan agenda än de. En del av Side Effects är foton från översvämningen i Sandomierz år 2010. Wisla som flyter igenom hela Polen kallas för Europas sista vilda flod. För att skydda sig mot de naturliga översvämningarna skulle man behöva bygga dammar eller flytta husen bort från kusterna, men inget av det görs idag. I Weaving går jag från det dokumentära till fiktion, jag lägger ihop många bilder och återskapar mitt minne från en dag på stranden.

– Har du stött på juridiska eller etiska svårigheter?
– Allmänna platser eller privata platser som en del av en större komposition är oproblematiska. Man kan flyga överallt förutom över flygplatser och militärbaser. Det finns fullt med ställen där jag inte skulle bli insläppt om jag knackade på, men luftrummet är fritt och då kan jag se vad som finns bakom de höga murarna. I arbetet med översvämningsbilderna frågade jag psykologer om råd. De menade att fotografierna skulle hjälpa de efterlevande att förstå vidden av katastrofen.

– Dina titlar utgörs ofta av de geografiska koordinaterna för platsen och du vill inte berätta så mycket om dina bilder. Varför?
– Ett fotografi som förklaras blir lätt en entydig vägskylt. När en biolog upptäcker en växt gör hen teckningar över olika egenskaper. Jag vill se mina fotografier som en inventering av civilisationen. Som vägen genom skogen, en väg är det första människan skapar för att göra platsen till sin. Översvämningsbilderna handlar om allt det som inte syns under ytan. Reportagebilder från översvämningar visar ofta människor, men det är alltid främmande folk på bilderna. Jag ville fotografera det som är universellt, som en lekplats. De snötäckta motiven visar landskap som till stora delar är osedda, eftersom det finns många problem med att flyga på vintern. Ett grönskande landskap i fullt solsken är vanligt i den kommersiella sfären, medan andra väder är mindre självklara.

– Vilka är dina utmaningar nu och vad är ditt drömmotiv?
– Det svåraste och roligaste är att fortsätta att vara nyfiken. Allt fler människor har råd med drönare och utmaningen för mig blir att vara konsekvent och originell på samma gång. Jag fortsätter på Side Effects liksom på Weaving. Ett motiv som kommer att sysselsätta mig länge är stranden, gränsen mellan hav och land, och vad som händer när människor går dit. Innan sommaren kommer hoppas jag att vintern blir snörik, och jag har många nya idéer som jag inte kan berätta om än.

Magdalena Dziurlikowska