Konstnärens framtida arbetsmarknad

KRORundabordssamtal publicerad i tidskriften Konstnären nr 4, 2015.
Deltagare: Maria Lantz, Erik Krikortz, Erik Wikberg, Joakim Sternö och Max Valentin.
Moderator: Magdalena Dziurlikowska.

MD: Vi lever i ett samhälle där invanda begrepp ständigt omskapas. Vad innebär det idag att göra ett konstverk, spela in en film, fotografera eller att skriva? Tidigare kopplades detta till yrkeskunnande, finansierad ekonomi och långa processer. Nu finns en snabb, digital folklig kreativitet. Hur förändrar det arbetet och ekonomin för kulturskapare?

MV: Ta filmen The Story of Technoviking. Upphovsmannen är en konststudent, som nio år efter att ha gjort filmen blir stämd av Technoviking, huvudpersonen i filmen. Upphovsmannen tar kommandot över ett narrativ men känner inte folk från det sammanhang han skildrar.

ML: Detta visar att något blir kulturellt och teknologiskt möjligt men att juridiken och ekonomin inte följer med. Det är lätt att ta upp en kamera och filma, så var det inte för tjugo år sedan, men konsten behöver inte lida av det. Konsten har en förmåga att flytta sig dit den behövs. Det är många som börjar måla idag istället för att arbeta med foto och film. Konstnärer söker sig dit uttrycken är slagfärdiga, vilket kanske är en bit ifrån mainstreamkulturen.

EK: Den digitala revolutionen ökar intresset för och kunskapen om bild och text, men det finns två spår. De som dockar in i flödet gynnas, medan kultur som har en långsam logik inte gör det.

MD: Det finns de som upplever sig vara unga och uppdaterade men som inte alls är intresserade av sociala medier och gör två foton per halvår istället för femtio i månaden. Vem är då mest fotograf?

ML: Att ta en massa bilder och att göra konst är två helt olika saker. Det tar mycket tankeverksamhet och tid att göra konst.

EW: Vi har en överflödeskultur där problemet är att bra saker och inte att det görs för lite. På nätet, jämfört med på konsthallar eller bokförlag, riskerar man att förlora en curatoriell inramning.

MV: Är inte Google en slags curator?

EW: Det är en mekanisk algoritm. Processen är helt annorlunda än när någon gör en kvalitativ bedömning.

JS: Teoretiskt sett har det skapats möjligheter för nya grupper att vara kreativa och nå ut via nya kanaler, men när man ser till hur bidrag fördelas och vilka som går på konsthögskolorna är det som vanligt.

MD: Blir inte den kreativa allmänheten lockad att söka sig till de traditionella institutionerna?

JS: Jag tror det även är på motsatt sätt. Att exempelvis förlagen söker upp personer som är mediala och som redan har en publik via sociala medier.

MD: Får de som har utbildat sig inom kultur svårare att ta betalt eftersom alla andra också tar bilder och skriver?

ML: Under mina år som kritiker på DN fick vi skriva allt kortare, men det beror inte på att det kom in fler skribenter utan på krisen i tidningsbranschen. Att läsa nyheter på telefonen innebär att man får utvalda notiser utifrån sökmotorer. Risken är då att djupare analyser faller bort, vilket är ett ännu allvarligare hot mot demokratin än att skribenter får dåligt betalt.

MD: Trots digitaliseringen, eller kanske på grund av den, värderas det unika, fysiska arrangemanget högre än tidigare. Fler går på bio idag än för sju år sedan och människor är beredda att betala mer för en konsertbiljett. Hur ser ni på den digitala och den fysiska världen?

MV: Jag lever postmedialt och ser ingen skillnad. Samtidigt upplever jag att många andra gör en strikt uppdelning där, och då kan man prata om digitala klyftor.

EW: Det finns inget självklart konkurrensförhållande mellan det digitala och det fysiska. Kulturkonsumtion har också en annan karaktär. Magen kan bli full av mat och garderoben av kläder, men för kulturupplevelser finns inte sådana gränser.

MD: Vad är mer på riktigt, det fysiska eller det digitala? När jag började skriva år 2005 för en nättidskrift kände jag att det inte var på riktigt. Jag ville skriva i en papperstidning. Idag är det kanske mer på riktigt att jag har mina artiklar samlade på nätet än att de en gång i tiden publicerades i en papperstidning med begränsad räckvidd.

EK: Internet är ett offentligt rum precis som det fysiska offentliga rummet. Är man intresserad av samtal som förs där tar man del av båda världarna. Ändå är jag orolig för hur barn och ungdomar förhåller sig till fysisk rörelse och kontakt. Det finns en beroendeproblematik med skärmen eftersom sociala medier är otroligt kraftfulla och optimerade för att suga in en. Där finns risker för den mentala hälsan och för samhället.

JS: Vi har en forskare på Volante som undersöker hur vi idag upplever evenemang. Hur vi engagerar oss i en fysisk plats och i den digitala världen samtidigt.

ML: Bella Runes nyligen avslutade utställning i Uppsala var uppbyggd kring just det. Du går i skogen, tar upp din telefon och får mer information. Det du ser på plats är bara en del av verket. På Konstfack växer den digitala verkstan med 3d-skrivare ihop med hantverk som lera, keramik och glas. Och hantverket är plötsligt det coolaste du kan hålla på med. I beroendet av sociala medier växer också ett behov av att ses i verkligheten. Restauranger poppar upp överallt och fjällvandrandet har boomat.

MD: Unga vuxna arbetar med kultur, men byter yrke när de bildar familj, eller fortsätter att vara frilansande singlar. En annan aspekt är att vi lever allt längre samtidigt som gamla utestängs från arbetsmarknaden. Har kreativa yrken ett bäst-före-datum eller kommer pensionärerna att bli de nya konstnärerna? En dansare pensioneras vid fyrtio…

EK: Konstnärer pensioneras också vid fyrtio, de blir lärare eller får en annan typ av anställning på halvtid. Jag arbetar fortfarande med konst på heltid fast jag har småbarn och upplever det som slitsamt. Förmodligen kommer jag att göra på ett annat sätt som femtioåring.

JS: Vi har ett åldersdiskriminerande samhälle så jag tror inte att pensionärerna blir konstens nya avantgarde.

ML: Se på Louise Bourgeois eller Lars Vilks, hon hade sitt genombrott sjuttio år gammal och han provocerar fast han är pensionär. Men det är inte så dumt att växla i livet. De som har en konstnärlig utbildning besitter kompetens bortom det att göra en bild eller en skulptur. Konstnärer är superduktiga projektledare och vassa på att ställa frågor i olika sammanhang. Arbetsgivare borde bredda sina annonser och öppna upp för konstnärer.

MD: Det heterogena samhället växer sig allt starkare i Sverige. 1,7 miljoner människor bor i Stockholm, Göteborg och Malmö och urbaniseringen kommer att öka med trettiosju procent de kommande fyrtio åren medan glesbygden tappar invånare. Befolkningen i städerna är också yngre och rikare än på glesbygden. Hur påverkas kulturlivet av dessa mönster och kan kulturen verka för att jämna ut samhällsklyftor?

MV: Kulturen verkar utjämnande genom att skapa gentrifieringsprocesser. Konstnärer flyttar ut på landet och startar verksamheter där.

ML: Konstnärerna flyttar till Berlin och Malmö eftersom det är för dyrt i Stockholm.

MD: Jan Svenungsson sa en gång att han vill bo på landet nära en internationell flygplats.

JS: Konstnärer befinner sig inte sällan på olika platser i skilda faser av sitt arbete. En författare kan vara tillgänglig i Stockholm när boken släpps men själva produktionen kan ske i en stuga på landet. Samma människor kan befinna sig på flera ställen. Det talas också om en urbanisering av landsbygden som ett resultat av ökad digitalisering. Att människor tar del av de urbana livsstilarna, via det digitala, fast de bor på landet.

EW: Det finns också en uppenbar risk att kulturen förstärker klyftor i samhället. Konstvärlden är tolerant och öppen för mångfald, men även exkluderande och smal med tanke på hur få som ingår där och detta kan förstärkas eller brytas.

ML: Det finns två konstnärliga communities; vi har några få fixstjärnor, men det mesta är mörk materia och där finns de flesta av oss. Det är många som inte syns i de traditionella och glamorösa sammanhangen, på galleriscenen eller på museerna, och blir därmed inte omskrivna av konstkritiken, men de verkar och är viktiga för konstens utveckling på andra sätt.

EK: En lokalt förankrad konst kan vara intressantare för människor i närområdet än den internationella konsten. De lokala projekten kanske inte är konstens spjutspets, men i sin kontext fungerar de mycket bra. Det skapas dynamik och friktion som inte skulle uppstå i ett annat sammanhang.

MD: Människor uttrycker status med kulturellt kapital och kultur används för att nå olika syften. Undersökningar visar att vi går på museer främst för att lära oss något medan vi går på scenkonst för att markera vår identitet och umgås med andra. Tänker kulturproducenter på socioekonomisk funktion när de formar sina verk?

EW: Det finns en tysk bildungstradition där skomakarens son ska läsa latin för att det är bra i sig. All vår konsumtion signalerar social status, men att ta del av kulturen bör vara en inre upplevelse och väsensskilt från självbespeglande prestige.

MD: När jag växte upp i Warszawa var det självklart att ta del av kulturlivet och ingen frågade vad det skulle vara bra för. Här i Sverige frågar man det, och det finns ingen värdeskala eller kanon. I Polen kunde någon säga att du var dum om du inte läste klassikerna, här är man dum om man läser döda författare.

MV: Men tog ni del av det nya kulturlivet i Warszawa? Handlade det inte mer om gammal tradition och ett upprätthållande en borgerlig identitet?

MD: Det var en del gamla elefanter som skulle pluggas in, jag är kluven men glad över att jag fick en kulturell grund.

ML: För mig är konst bildning, inte i bemärkelsen att kunna citera någon, utan att förstå något om världen och ha en ödmjukhet för känslor, andra människor och andra tider. Det sägs att affärsmän från andra länder inte vill äta middag med svenska affärsmän för att de inte har någon religion eller kultur. Så vad återstår? Sporten och sommarstugan. När jag rört mig i andra länder är det just genom att man sett konst eller läst något som ett samtal blir möjligt. På så sätt är konsten viktig. Det handlar om att vi delar ett samhälle.

MD: Enligt SCB kommer var femte person i Sverige att vara invandrare eller barn till invandrare år 2020. Idag har enbart tretton procent av de anställda vid statliga och regionala kulturinstitutionerna utländsk bakgrund. Vad innebär en sådan diskrepans?

ML: Ju äldre en institution är desto färre anställda med utländsk bakgrund. Uppsala universitet och Södertörns högskola är två olika världar. De nyanlända vill ofta ha större trygghet än vad som finns i ett konstnärsyrke. Kulturen är kärnan i det vi delar och det kan vara svårare att kliva över den tröskeln med en annan bakgrund. Sedan finns en tendens att ärva yrken.

EW: Min upplevelse är att konstvärlden är mindre diskriminerande än många andra delar av samhället.

JS: Om man vill ha fler nysvenskar som arbetar med kultur, eller tar del av kulturlivet, räcker det inte att vara öppen. Det krävs mer aktivitet och nya metoder för att nå ut till nya grupper.

MD: Sjukskrivningarna idag har skiftat från fysisk till psykisk ohälsa och det förs diskussioner om kultur på recept. Hur ställer sig en kulturskapare till detta?

EK: Jag har inget emot att man skriver ut kultur på recept, men det finns en risk för att kulturen instrumentaliseras.

MV: Är inte det här uttryck för en idé om magi?

EW: Det här är djupt problematiskt. I en annan undersökning kan det visa sig att vi inte alls blir friskare av tavlan på väggen, och då blir det svårt att i efterhand tala om konstens egenvärde.

ML: Man kan också behöva konsten för att må sämre. Hälsa verkar vara något som står över allt annat i vårt samhälle, men Sartre sa: ”Vad ska vi med hälsa till?” Expanderande företag har svårt med personalrekrytering. De prövar allt, vidareutbildning, fri arbetstid, högre lön, men unga idag vill ha något annat. De vill veta varför företaget överhuvudtaget existerar. De vill ha meningsfullhet, och att bjuda in konsten där är inte fel. Konsten är då inte instrumentell utan i egenskap av det den är i sig. Den skillnaden är viktig.

JS: Vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och finansiera olika projekt, en del med hälsomål och en del för det konstnärliga utforskandets skull. Det finns medicinska studier på att stroke-patienter som lyssnar på musik har ett snabbare tillfrisknande.

ML: För mig är inte det konstens uppgift. Däremot, om något har skapats som fri konst men används för att ge människor omsorg och välbefinnande är det utmärkt i sig.

MD: Bortom uppdelningen mellan producenter och konsumenter finns deltagarstyrd kultur. Peer-to-peer-lösningar där tjänster eller produkter byts mellan privatpersoner. Crowdfunding som samlar människor att bidra finansiellt till skapandet av något. Crowdsourcing där människor bjuds in för att utveckla nya idéer. Vad är er uppfattning om deltagarkultur?

MV: Deltagarkultur står i kontrast till åskådarkultur där man ser upp till någon och säger: ”Gud vad du är fantastisk! Nu blir jag förlöst och frisk och bara en våt fläck inför dig”. Jag upplever inte det som meningsskapande. Att gå på en gallerirunda är inte meningsskapande, om jag inte varit med i processerna som lett till utställningarna. Det mesta är en slags åskådarkultur och det bottnar i finansmarknaden. Någon ska visa upp och någon annan ska köpa.

EW: Crowdfunding och crowdsourcing kan också innebära en sorts privatisering av kulturfinansieringen.

MV: Crowdfunding har funnits länge, som när vi byggde Dramaten i Stockholm. Under efterkrigstiden föddes idén om en statligt finansierad kulturpolitik, men historiskt sett är det privatpersoner som dominerat finansieringen av kultur.

ML: Industridesign på Konstfack har idag stort fokus på deltagarprocesser. Det handlar inte längre om att jag som designer bestämmer hur du ska ha det för att jag står lite närmare gud. Istället är det ett prestigelöst utbyte mellan uppdragsgivare och kund. En annan sak jag sett det senaste decenniet är att konstnärer samarbetar i grupper, och jag tror att det har kommit för att stanna.

EK: Jag har medvetet arbetat med projekt som bygger på medverkan. Att man kan använda sig av mina konstverk och göra olika statements via dem. En annan nivå handlar om att jag tar in olika kompetenser i min arbetsprocess och jag upplever att det idag finns nya modeller för det.

MD: Fenomenet filterbubblor innebär att människor bara tar till sig sådan information som bekräftar deras världsbild. Människor från olika filterbubblor riskerar att inte förstå varandra och demokratiska processer kan bli lidande, hur ser ni på det?

MV: Det är läskigt, jag är väldigt orolig för mina filterbubblor. Jag förstår att de är där men jag kan inte se dem. Jag har exempelvis inga pro-skjuta-varg-människor i mina flöden och jag kan inte göra så mycket åt det.

EK: Samtidigt att det är lättare att ta del av fler åsikter. Istället för att prenumerera på en tidning kan jag läsa kommenterar i flera flöden. Jag har Facebook-vänner som jag inte umgås med och som har andra åsikter än jag.

JS: Man är inte immun mot filterbubblor bara för att man har tränats i kritiskt tänkande. Det finns forskning som visar att människor kommer fram till olika matematiska resultat beroende på politiska preferenser. Om det rätta matematiska svaret stödjer ens politiska åsikter tenderar man att räkna rätt, annars inte.

MV: I Turkiet har staten total kontroll över media och invånarna känner sig tvungna att gå till alternativmedia där de möter ett klegg av olika sanningshalter. Om jag kliver ur min filterbubbla, som är svensk seriös dagspress, kommer jag direkt in i något svårhanterligt.

MD: Kommunikation via bilder blir allt vanligare. Enligt internetföretaget Cisco kommer video att stå för åttio procent av all konsumentrelaterad internettrafik år 2019. Detta skapar ett stort behov av bildtolkning. Samtidigt är bildkunskap inget som lärs ut i större utsträckning i skolor eller mäts i nationella prov. Kommer det att förändras?

ML: Vi utbildar våra bildlärare i bildtolkning, men jag tycker att det även borde finnas med i ämnen som samhällskunskap och svenska. Det är viktigt att förstå vad som förmedlas i en bild bortom den första nivån av budskap.

MV: Det finns ett stort intresse för bildtolkning redan. Ta explosionen Fotografiska!

ML: Det är raka motsatsen. Ett ställe som bara talar till våra begär. Fotografiska har gjort många fina utställningar men det saknas en analys och ett intellektuellt samtal kring det som visas. På Konstfack finns en kurs för yrkesverksamma bildskapare där vi frågar: Vem berättar vad för vem och med vilket resultat?

EW: Mycket av det som sker på marknaden har med estetisk värdeproduktion att göra. En t-shirt som kostar tvåtusen jämfört med den som kostar en tjuga. Där finns en estetisk och social process som är viktig för alla ekonomer att förstå.

MD: Allt fler arbeten kommer att skötas av maskiner i framtiden. Det finns studier på att fyrtiosju procent av alla arbetstillfällen i USA kommer att bli automatiserade under de närmaste tjugo åren. Hur tänker ni om den typen av utveckling?

EW: Jag har hört att enkla notiser inom finans- och sportjournalistik idag skrivs av robotar.

MD: Om jag är en människa för att jag kan göra en målning, och så kommer en maskin som kan göra en målning, vad händer då med mig?

ML: Vi är tillbaka till definitionen av konstbegreppet. Är konst en målning eller är det kanske att bestämma sig för att berätta något? Med den andra definitionen kan vi ta hjälp av vilka maskiner som helst. Konstnärer har i alla tider använt sig av assistenter och tekniska lösningar. Poängen är att konstnären är den som har något på hjärtat.

EK: I konsten finns det sedan länge experiment där förutbestämda parametrar kompletteras med en slumpfaktor. Såvida det inte kommer en artificiell intelligens med ett eget liv är konst av datorer inget paradigmskifte.

ML: Vi är tillbaka till definitionen av konstbegreppet. Är konst en målning eller är det kanske att bestämma sig för att berätta något? Med den andra definitionen kan vi ta hjälp av vilka maskiner som helst. Konstnärer har i alla tider använt sig av assistenter och tekniska lösningar. Poängen är att konstnären är den som har något på hjärtat.

MV: Stämmer förutsägelserna om att hälften av jobben försvinner så är det jättestort. Gotland hade gått i stå i flera århundraden ända till dess att man lagstiftade om semester och ön fick ett uppsving, så det finns mycket som kan hända som vi inte kan veta idag.

EW: Antingen kan inkomstbortfall för många grupper leda till ökade klyftor eller så kan inkomsters koppling till kapital problematiseras och kanske aktualisera medborgarlön.

MD: Om en intrig eller en bild är skapad med hjälp av dataanalys istället för en människa med ett syfte, vill vi då se den filmen eller köpa den målningen?

MV: Är inte Hollywood-filmer skapade på det sättet? Vi älskar ju dem.

EW: Nästan alla filmer och böcker struktureras efter en dramaturgisk kurva. Det blir kämpigt för oss om intrigen inte följer kurvan, men det blir också ointressant om intrigen följer kurvan exakt. Det som skiljer konstnärlig kvalitet från industrialiserad kvalitet är att vi inte vill att det ska se identiskt ut hela tiden.

ML: Jag vill poängtera skillnaden mellan konstnärligt, kultur och konst. Konst är bara en liten del av det här fältet. En film skapad av en maskin är en del av en kultur. Konstens styrka och dess kärna är att kritisera kulturen vi lever i. Konstnären är en människa som vill något.

Magdalena Dziurlikowska