Aleksandra Jarosz Laszlo

to_be_watchful 2012Aleksandra Jarosz Laszlo, To be watchful, 2012.
Beställningstext till utställning på Rättviks konsthall 2015.

Vad är ett hem, hur skapas det och vem ska göra jobbet? Aleksandra Jarosz Laszlo köpte en timmerstuga mitt i skogen i Dalarna för att göra om den till sin ateljé. I det gamla huset hittade hon två böcker med tvåhundra recept. Det blev aldrig en konstnärsverkstad i dessa rum, men det blev början på ett konstprojekt. Försiktigt gick hon på upptäcktsfärd i huset som stannat i tiden och kände sig ansvarig för sakerna hon fann. Kokböckerna var från början av 1900-talet, recepten handskrivna, kvinnan som skrivit, Sigrid Anjou, hade samlat på dem hela sitt liv.

Huvudet i montern är vitt, har slutna ögon och små stöttande ben. Familjens överhuvud bär en mössa med ett mönstrat band. Bandet var värdefullt då, kostade sexhundra kronor nyligen och dess värde stiger för varje år. Det kvinnliga huvudet har sårtejp på ögonlocken eftersom hon är vittne till allt och det gör ont. En våning under huvudet finns mängder av äggskal. Det är inte bara det att hon är fruktsam, hon ger fysiskt liv i dubbel bemärkelse. Föder genom sin kropp och föder igen genom att mata. På så sätt upprätthåller hon liv. Med de matfläckade böckerna i händerna föreställde sig Aleksandra Sigrid i köket. Hur hennes liv slumrade så länge böckerna låg gömda och hur vi blir odödliga i orden och sakerna vi lämnar efter oss. På en vägg i utställningen kan besökare dela med sig av sina recept och skriva ner ord med vilka de vill bli ihågkomna efter sin död.

I nästa monter ligger textila arbeten. Det är Aleksandras samling av saker som är handgjorda, tidskrävande att göra och beroende av tyst kunskap. Ett hantverk kan inte bara läras med instruktioner på telefon eller ur böcker. Det behövs någon som sitter bredvid och visar. Jag tror att vi ofta glömmer det, säger hon. Tvärs över utställningslokalen finns en workshop i stickning där varje deltagare fortsätter på det som föregående gjort. I den gemensamma vägen av garn märks olika temperament och brister i tyst kunskap. Aleksandra gick själv en kurs i tvåändsstickning, en mycket hållbar teknik som kvinnorna från trakten var stolta över. Men det räcker inte med att gå en kurs. Man måste sitta grupp, länge. Det är ett tidsspann och en hängivenhet vi inte verkar vara beredda på idag.

Över utställningens väggar löper ett långt band av målningar. To be watchful inleder sviten. Kvinnorna som rör sig i de fina rummen vet något och delar det med varandra, men inte med någon som står utanför. Det finns traditioner som bara görs tillgängliga och bevaras för den egna gruppen och det finns de som ser ett värde i det. Men det är också svårt att dela med sig av en sådan tyst kunskap eftersom den inte kommuniceras så lätt med ord. Kanske är den enda vägen att födas in i sammanhanget. För det går inte att träda in i en grupp och snabbt lära sig något de andra lärt sig under hela sitt liv. Ibland lämnar man en grupp just av den anledningen, för att inte längre tillhöra ett inkluderande och exkluderande sammanhang. Ett till lager i målningen handlar om maktrelationer. Kvinnorna i bilden är skissartat flyktiga som en gest eller modellerade i full kroppslighet och pondus, alla fastnaglade vid sina roller. I varje grupp finns de som bestämmer och de som utför bestämmelserna.

I Tropical modernism återges ett påkostat hus med en swimmingpool och lekande i bakgrunden. I förgrunden en drunknad som livräddas via mun-mot-mun. När något tragiskt inträffar kan det hända att en grupp förhåller sig passivt och ägnar sig åt något helt annat. Ibland kan något dö, försvinna från oss, medan vi fortsätter att ägna oss åt de livsuppehållande metoderna. Alla människor i dramat är tecknade ovanpå husets massiva fond av varm och mörk färg. I målningen Breathing apparatus finns också försök till livräddning. En spökligt upplöst grupp med gasmasker har invaderat ett högreståndshem. Samtidigt som de fina femtiotalshemmen, Case Study Houses, byggdes i USA riktades stor uppmärksamhet mot överlevnad vid katastrofer. Medborgarna tränades i rätt reaktioner när ett larm ljöd och dessa övningar skedde ofta på allmänna simhallar. Även idag kan det hända att människor i välordnade villaområden tar på sig skyddsmasker utan att det finns ett reellt hot.

Ett liten svartvit bild på ett bröllopspar heter Traces of forgotten memories. Vigseln är en symboliskt laddad startpunkt, även om parets gemensamma historia började långt tidigare. Förväntningarna om ett gemensamt liv, ett nytt hem och om barnen som ska ärva den materiella ansamlingen av värden. Bitterheten och besvikelsen som alltid kommer, för att det inte går att planera in lycka och för att det vi har aldrig tycks räcka åt oss. I love roses and want to be able to look at them even at night säger en kvinna i ett inredningsmagasin och berättar om hur hon gjorde om sitt hem direkt efter sin makes död. Först när han gick bort kunde hon leva ut drömmen om blommor från golv till tak. I målningen har Aleksandra frigjort henne även sexuellt, flämtande kroppar i tunna linjer som två andetag mot det tunga himmelriket av rosor.

De amerikanska Case Study Houses återkommer i flera målningar. Husen byggdes för hemvändande soldater och deras familjer, de skulle vara tillgängliga för ett brett samhällsskikt, men det blev precis tvärtom. Idag symboliserar de status och överdåd och har influerat europeisk lyxarkitektur. Architect design villa står mitt i mörkblå natt och en solkad bröllopsfamilj går mot sitt överljusa drömhus. De enorma fönsterpartierna gör hemmet till en uppvisningsmonter där privatliv sätts på undantag. Adaptation är folkloristisk klädda par som dansar i en stram modernistisk interiör. Husets gula innertak och den blå natten. Den svenska fattigutvandringen till Amerika där kulturer möttes och återverkade på varandra.

I den svartvita grafiken Working title möts ett förnämt kärlekspar kropp mot kropp i en virvel i takvåningen. Är det en akt av våld eller av njutning? Det förekommer många olika akter bakom lykta dörrar och klyftan mellan fasaden och det som döljs därbakom är bråddjup. I nästa bild Hemmet, samhällets bästa värn är familjemodellen på plats. Mamma, pappa, barn. Bara det att alla är gråa och verkar lösryckta. Malplacerade och i var sin värld utan djupare kontaktmöjligheter. Målningens titel kommer från en bok från femtiotalet som beskriver en idealfamilj utifrån en religiös grund.

En familj som intervjuades i ett inredningsmagasin beskrev i detalj bygget av sitt hus och simbassäng, projektets kärna. Floating house on the hill utgörs av den svidande blå poolen och ett par kvinnor inbegripna i en svårtydbar aktivitet, en gest som blir meningslös utan en boll eller något annat för deras händer. I bakgrunden syns en man och tidig spirande vår i det steniga landskapet. Hur många dagar om året kan de nyttja bassängen? Den direktförflyttade modellen från USA stöter på en verklighet som anpassar sig efter planritningen. Vi försöker njuta i iskalla pooler, ha strålande karriärer, vackra hem och spännande fritidsaktiviteter. När vi inte bemästrar av alla rollerna perfekt kraschar vi urlakade som den ljusa kvinnan i Home treatment. Utanför de stora fönstren är det gnistrande vinter. Inne i salongen kring henne har det samlats en grupp som vill förstå eller tycker sig förstå. Doktorer, psykologer, och planritare med pennan i hand, alla vita som oskrivna blad.

Cumulonimbusmoln, något hänger i luften i det hermetiskt vita köket. Ingen vill ha ett negativt element i sitt hem, det ska vara ljust och fräscht, men livet med alla sina nyanser uppenbarar sig ändå. Alla familjer har historier och historierna bildar lager som träder fram tydligast vid storhelger. Välordnade och snälla ansikten kring bordet men vulkanen innanför låter sig inte stillas av glänsande skåpsluckor och orkidéer. Det som hängde i luften har briserat i Family-run business. Aska tycks ha sotat ner rummet. Men trots att katastrofen redan verkar ha inträffat är det ändå någon som bestämmer om det ska talas om saken eller inte. Det onämnbara vältrar sig tungt i rummet och hittar ingen väg ut.

Husmodern och andra texter är en installation av föremål och böcker som sträcker sig över flera montrar i rummets mitt. I en avdelning finns äldre tiders hushållsredskap, vissa självklara, andra obsoleta med bortglömd funktion. Det fanns helt enkelt fler redskap förr och var sak hade sitt exakta användningsområde. Det fanns böcker om hur man skulle sköta ett hushåll med rigid kassabok och ingen felmarginal där saker kunde gå till spillo. Detaljerade anvisningar om sysslor som idag görs i en handvändning eller är bortrationaliserade. Skillnaden mellan att plugga in flera sidor om hur man diskar vilka kärl och med vad, mot att köpa en flaska diskmedel och vrida på varmvattnet. Skillnaden mellan att stryka en skjorta i åtta steg mot att aldrig stryka sina kläder, för att inte tala om sin mans kläder.

Plötsligt blir det uppenbart vad hemmafruarna gjorde med all sin tid när de inte arbetade och till och med hade en piga vid sin sida. Att baka bröd, sy och laga kläder för sex familjemedlemmar och tvätta utan tvättmaskin. Att ansvara för ett hushåll som skulle vara självförsörjande och utföra allt med egna händer. Det är som att leva på stenåldern. Kvinnan kvar på stenåldern medan mannen jobbade på fabriken och barnen gick till skolan. Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj som lever i femtiotalets brytningstid men som fastnat i en malström av sysslor och inte klarar av att lyfta blicken för att leva ett värdigare och mänskligare liv.

Med sammanställningen av böcker blir det tydligt hur husmoderns ansvar kläddes i ideologi, politik, religion och konst. Carl Larssons bilder av hemmet och det stora inflytande de har än idag. Eller den bortglömda boken Hemmet samhällets bästa värn vars värden faller tillbaka på Luthers lilla katekes. Interiörer i svenska hem som fortfarande liknar protestantiska kyrkor med ljusa och strama inredningar. Med Fredrika Bremer och Ellen Key kom nya tankar om vad en kvinna och ett hem kunde vara. De anslöt sig till den långa kampen för jämställdheten, den som ännu inte är uppnådd.

Husmodern verkar höra till en svunnen tid idag men samtidigt finns ett nytt intresse för brödbak, husrenovering och handarbete. En sorts återgång, men vad är det som så många vill återvända till? En kvalitet i livet och i sakerna vi omger oss med. Att sakerna, kläderna och maträtterna ska vara mättade med känslor och tid. Att det inte bara ska vara snabbt, godtyckligt köpt, utbytbart och utslitet i nästa sekund. Aleksandra berättar att hennes mormor lagade varje mål mat och stickade varje dag. Hon tänkte aldrig på det som något märkvärdigt och det hade inget speciellt värde. Nu betraktas det handgjorda, från egna råvaror framställda som något exklusivt och betingar skyhöga priser. Mormor som stickade tröjor hela livet skulle aldrig ha råd att köpa en sådan tröja idag. Generation efter generation av kvinnor som skapade enorma värden med den ocean av tid som de la ner i sitt obetalda arbete. De visste inte om att de skapade materiella och emotionella rikedomar. Ingen visste om det. Hem uppstod ur hus som en sorts naturlag och den tysta kunskapen hade inte ens ett namn.

Magdalena Dziurlikowska