Cecilia Ömalm – ljusverket Nocturne/Denderah i Thielska galleriets park
Intervju publicerad i Konstperspektiv nr 3, 2014

I Cecilias röda hall finns tre höga dörrar och en vit katt med ett blått och gult öga. Det känns som att bli förflyttad till ett av hennes collage eller till en plats ägnad åt rituella sysslor. I vardagsrummet fortsätter mystiken med planscher på månen och gamla böcker travade längs väggar, men det finns inget att vara rädd för och katten lägger sig direkt i mitt knä.

– Dina verk utgår ofta från arkitektur i dubbel bemärkelse. Du tar spjärn mot en faktisk plats och låter rumsligheten där möta en annan rumslighet, ofta från en avlägsen tid eller en annan kultur. Vad vill du uppnå med denna dubbelexponering?

– För mig handlar det om re-enchantment, en återförtrollning. Jag kan ta en forntida egyptisk planlösning, sätta in den i ett nytt sammanhang, ge den ett nytt liv, men samtidigt behålla dess historia. I Rummets poetik skriver Gaston Bachelard om hur olika rum kan stå för känslotillstånd eller faser i en människas liv, och det är jag mycket intresserad av. Från början tänkte jag på arkitektur som något funktionellt och dekorativt men den är helt genomsyrad av makt, religion, politik, filosofi och psykologi. Vi blir starkt påverkade av rum vi vistas i, och på så sätt kan man styra människor. Jag är kritisk till organiserad religion men fascinerad av det andliga och de planlösningar jag ofta dras till avbildar heliga platser. Där finns en blandning av det heliga och det matematiska, tanken om perfektion som tangerar idéer om det gudomliga. Egyptisk kultur är en stor inspirationskälla för mig eftersom jag ser den som så ockult, exotisk och mystisk. Eller de enorma och för oss oförklarliga Nazca-ristningarna i Peru vars figurer korresponderar mot himlen.

– Hur arbetar du konkret med det här tankegodset i dina verk?

– I Thielska galleriets park la jag ut ljusverket Nocturne/Denderah, efter förebild i ett egyptiskt tempel. Materialet jag använder heter elektroluminiscensljus, en anspråkslös ljuskabel med oväntad uttryckskraft. Det lyser inte upp i sidled utan gör att man kan rita upp distinkta figurer. Uppifrån ser det ut som en bild från en övervakningskamera på något glödande, inristat i marken. Ernst Thiel är begravd i sin trädgård och jag tycker om att tänka på närvaron av något som både finns och inte finns. Min konstruktion var helt platt, försvann när man drog ur kontakten och samtidigt återverkade den som en byggnad på de som kom till parken. I kalkstensbrottet Bungenäs på Gotland la jag också ut en planlösning, den här gången av ett maya-tempel Temple of the Cross i skala 1:1. Den exakta skalan bidrar för mig till känslan av att något återuppstår och den märkliga platsen var som gjord för ett tempel. Jag använde kalksten, som är lite självlysande i månsken, och en trälist för att göra den låga formationen. Dessa former på marken gör det inte bara möjligt att fantisera upp en byggnad, de öppnar också upp för ett ovanifrånperspektiv, vem som nu tittar därifrån. Inne på Taverna Brillo ritade jag upp Doors to the Afterlife, tre skendörrar av elektroluminiscensljus på en vägg. Porten, liksom det heliga tretalet, återkommer i olika kulturer och i många gravkamrar har man hittat skendörrar som skulle möjliggöra för den döde att röra sig mellan olika världar. Människor har aldrig velat se döden som slutgiltig. Det rituella inslaget finns också för mig i själva arbetsprocessen, jag spänner upp ljusslingorna metodiskt och aktiverar dem sedan, ibland med en performance.

– Flera av dina projekt är inte tänkta att vara permanenta, men de har dröjt sig kvar eftersom beställarna vill behålla dem. Samtidigt arbetar du med gestaltningar som definitivt ska stanna kvar, kan du berätta om några sådana uppdrag?

– Min gestaltning för Jan Stenbecks torg i Kista är bergfast, infärgad betong med mönster hämtade från barockparker och trädgårdslabyrinter. Den heter Brobdingnag, som är jättarnas land i Gullivers resor. Jag ville använda en geografiskt icke existerande plats och ett namn som inte tillhör någon nationalitet när jag förhöll mig till en så etniskt blandad och segregerad plats. Torget är en sorts matta tänkt att inbjuda till lek, och till att ta nya vägar varje dag, eftersom ingen stig är så bred att man väljer den av bekvämlighetsskäl. Just nu arbetar jag på ett fortfarande hemligt projekt som inkluderar en platt trappa. På en planritning är allt tvådimensionellt och jag vill lägga en sådan rund trappa som en stenmosaik i ett golv. Det är en mycket märklig känsla att gå i en platt trappa.

– Som motpol till arkitektoniska planlösningar finns ett organiskt element i din konst. Hur tänker du på den urgamla dikotomin mellan natur och kultur?

– Människan försöker efterlikna naturen men vi är besatta av räta vinklar. Det känns skönt att kunna se skillnad på saker och förhålla sig till det som har ett slut istället för att leva i det oändliga och rörliga. Samtidigt tycker vi om det ornamentala. I Sverige är det vanligt att förneka behovet av det opraktiska, men en överdriven stuckatur i ett rum kan göra det möjligt att andas. Jag har samarbetat med en yvigt tänkande stuckatör i två projekt. Tereuma i Vallentuna är ett lusthus baserad på en manet. Man kan gå in mellan tentaklerna och se på himlen genom munöppningen. Astrophyton ovanför baren på Riche hämtar sin form från en sjöstjärna som finns utanför Skottlands kust och kan bli sextio centimeter i diameter.

– Museirummet har inte varit din favoritplats, istället har du sökt dig ut i naturen och staden, till parker, barer i innerstan och torg i förortscentrum. Hur vill du att dina verk ska interagera med platserna du väljer?

– Verken ska återaktivera något som har funnits och förhålla sig estetiskt och funktionellt till den omgivande miljön. Därför passar det mig att själv hitta platser till mina projekt. Det är inte så inspirerande att få en vit vägg där många andra har hängt sin konst. Det är också mer demokratiskt att erbjuda en konstupplevelse där den inte är förväntad, och min konst har aldrig handlat om att välja publik.

– Vid sidan av verk i det offentliga rummet arbetar du också med datorframställda collage. I serien Malmaison, det onda huset, skapar du ett historiskt pussel av salar, bibliotek och paviljonger där stämningen är mystisk och mardrömslik. Ingen vill kännas vid ondska, ändå fascineras människor av mörka krafter. Varför är det så, tror du?

– Det onda är förbjudet och därför fascinerade. Vi dras till både godhet och ondska och har hela spektrat i oss, men jag tror inte att människor förstår när de är onda, utan att de hittar sätt att rättfärdiga sig på. Jag har fått många reaktioner på collagen, de är väldigt psykiska och detta att husen inte finns på riktigt skrämmer ibland. Bilderna är tänkta att verka mellan fascination och rädsla, men för mig är de ganska hoppfulla eftersom det alltid finns en utväg i dem. I Malmaison försöker jag också efterlikna minnet som en konstruktiv process där miljöer kan krackelera och flera hus flyta ihop till ett.

– Förutom tvååriga studier i fotografi är du autodidakt, vilket är ovanligt i konstvärlden där normen är många år på förberedande skolor och konsthögskolor. Hur är det att verka som konstnär utan en sådan förankring?

– Ingen har talat om för mig vad jag får göra, vilket är en frihet och en belastning. Om man tror att det har gått lätt för mig kan jag förstå att det blir provocerande, men så uppfattar inte jag saken. Att överleva konstnärligt är att ständigt utbilda sig, göra det som känns meningsfullt och behålla sin integritet, inte manipulera fram ekonomisk vinning eller bekräftelse. Sedan handlar det om att göra uppoffringar, vilket inte alla är beredda på, men jag tycker om att sparka in dörrar där det står ”omöjligt”.

Magdalena Dziurlikowska