Tobias Törnqvist


Collagen Året, veckan dagen och Allmänna besvär. Fotograf Nils Agdler.
Beställd text till utställningar.

Det är något som rasar nertill. Först våningar i höjdled, ränder, skikt och sediment och sedan ett jordskred, bitar och bilder åt alla håll. Tobias Törnqvists collage är vertikala världar där saker händer på olika nivåer. Det kan likna ett fågeltorn på en strand där klippor och sol sjunker halvrunda ner i tornets överdel, som i en köttkvarn, och strimlas raka i andra änden. Året, veckan och dagen heter bilden. Tiden körd genom en dokumentförstörare med utsikt.
I collagen finns ofta en ruta som återkommer i en större ruta. Lagren skapar ett tittskåp, så som bildkonventionen bjuder, och blir en skulptur där papper ligger omlott. Som sidorna i en bok, eller en matta där spill sopats undan, men ändå sticker fram. Det överblivna går igen, kartongförpackningar vecklas ut, ligger med sina ljusa magar uppåt och blir bakgrund till andra händelser, men återanvändandet kan också få mer metaforiska uttryck som i Allmänna besvär. Törnqvist arbetade en tid på ett stort arkiv och där fanns flera böcker med titeln Allmänna besvär. Det är mycket i samhället, i ens eget liv, och även på arkivet som inte fungerar som det ska. I collaget finns en skrutt som har en annan skrutt i en pratbubbla. På så vis skapas nya begreppsvärldar, och vågrörelsen fortsätter. Abstrakt, figurativt, realism och saga. En pappersbit blir ett träd, och plötsligt en pappersbit igen. Och hela tiden en mjuk, smulten färgskala som vilar lugnt mot de rastlösa tankarna.

I det svarta vattnet syns vita fåglar, speglingar och sjunkna fragment. För Tobias Törnqvist är grafiken besläktad med collagen. Han lägger plastbitar i mönster, etsar, doppar i syrabad och blockerar syran med tejper. Serien Diket består av omkring tjugo bilder. Ett dike skär en konstig gräns, en liten vallgrav, mellan vägen och naturen eller mellan två fält. I ett dike kan man hitta halva bilar, döda djur och skräp. Formerna registreras och etsas fast. En annan grafisk teknik är torrnål där alla linjer ligger på samma nivå, inbäddade i papprets kropp, liksom tatuerade. En av bilderna formar sig till ett textverk. Ibland gör Törnqvist anteckningar inför arbetet med en bild. ”Berg av granit, tre sorters grus, lysmaskar och platta McDonald’s paket, solen sjunker”. Men istället för att mana fram bilderna har han här stannat kvar vid texten. Som scenanvisningar till en teater, mödosamt inristade i kopparplåten. Varför ska man arbeta med grafik när det kräver så mycket hantverk? Det finns förstås en lockelse i att framställa stora upplagor, men för Törnqvist handlar det om materialens egenskaper. Det skulle inte gå att få fram samma uttryck på ett annat sätt. Torrnålen skrapar fram en djup och matt svärta. En svärta som inte tycks ha något slut och som är nära ett rent pigment. Etsningarna breder ut sig i mörka färgfält. Intensiva och stillastående.

En vind blåser upp. Vid byte av material sker ett väderomslag, det viner mycket mer i teckningarna. Linjerna, strecken, som hår i sidled. Tobias Törnqvist kommer ur penna mot papper, det är så han byggt upp sin bildvärld. I teckningarna kan man följa tankens gång. Det klassiska komponerandet och planerandet får stå tillbaka till förmån för vindlande händelser. En berättelse bär strax en annan i en obruten drömvandring. Spelplanen är pappret eller en utplattad kartongbit som han klistrat in. Eller så har han tecknat av kartongformen på pappret. Det blir frontalt, symmetriskt och surrealistiskt. Ett smycke, en vapensköld, ett ornament. Inom dessa ramar utspelar sig sedan handlingen som på en estrad, i ett virrvarr av tunna streck. Så som collagen är gjorda av överlappande pappersbitar, så är teckningarna uppbyggda av överskärningar. Trassliga som sladdar, det rycker i en att reda ut dem, men då skulle förtrollningen brista. I Simhall trängs aviga åkerlappar och djurliknande ansikten, men mitten är tom, ett hål i kartongen mot det vita pappret som blir bassängens vatten. Vid poolens kant föser en figur med kratta ihop allt som varit, tätt, för att ge plats åt det nya. Simmaren gör ett svindlande hopp ner i det vita okända, av minnen obefolkade. I varje teckning finns en sådan fri yta, den kan vara enhetlig, ritad med sudd eller instucken bland linjerna. Där finns hela tiden ett levande luftrum, ett andetag.

Collage, teckning och grafik blir prismor genom vilka Tobias Törnqvist uttrycker sin bildvärld. Händelser i närmiljön och glappet mellan själsliga tillstånd. Hela vägen hem är teckning med höghuset i Sickla där han bor och vägen till Västberga där han har sin ateljé. Det finns alltid skiftningar kvar att upptäcka och tecknandet blir ett sätt att orientera sig i tillvaron. En sorts bearbetning och en tröst. Det finns många vandringar i Hela vägen hem, många irrfärder. I vårt samhälle finns ett ideal av tydlighet och begriplighet, en sak ska vara det den är, men istället löser den upp sig i metamorfoser. Så ser livet och arbetet ofta ut, en väg längs vilken förändring och överraskningar sker. När bilderna är klara hittar de hem i lådor hos ett dokumentskåp. Skåpet är ett höghus i ateljén, eller en bok som det skrivs på varje dag.

 

Magdalena Dziurlikowska