Andrea Zittel, Wagon Station, 2005

Ett konstkritikuppdrag med recensioner av sex utställningar.
Publicerat i Konstvärlden nr 1, 2012.

Andrea Zittel, Lay of My Land, Magasin 3, 9 sept – 11 dec, 2011
Mojaveöknen och vardagslivet är två utgångspunkter för Andrea Zittels konstnärskap. När hon för tio år sedan bytte stadslivet mot vildmarken var syftet att skapa konst av sitt sätt att leva och att hitta en plats där hon på samma gång kunde arbeta och ställa ut. Zittel bor i ett hus byggt av containerplåt på en gjuten betongplatta. Det låter beklämmande men är raka motsatsen. Det eleganta och finurligt inredda hemmet bjuder in till många tankar om hur vi strukturerar vårt liv och regisserar oss själva. Zittels verk är olikartade men förbinds av en självklar logik som bottnar i det människan behöver för att fungera som en fysisk och själslig varelse. Följaktligen bygger hon hus, sågar till möbler och syr kläder, på ett alltigenom lekfullt och sofistikerat sätt. Hon målar, fotograferar, skriver levnadsregler och sätter igång projekt som involverar andra medskapare. I filmen Sufficient Self  berättar hon i dagboksform om sina verk. Dokumentationen är angelägen och fängslande. Zittels livsäventyr slår an viktiga existentiella strängar och har hög igenkänningsfaktor, även om betraktaren inte är i närheten av det liv som Zittel iscensätter. Människan har ett, ofta otillfredsställt, behov av att skapa sin egen värld. Att vara obegränsat kreativ, att styra, ställa, leka, uppfinna och upptäcka. Där har Zittel löpt linan fullt ut. Mitt i en dystopisk öken lyckas hon bygga en tänkvärd tillvaro full av poesi, charm och mänsklighet.

Jan De Vliegher, Treasury, Angelika Knäpper Gallery, 24 sep – 23 okt, 2011
Stora, färgrika och flödande starka. Så ser Jan De Vlieghers målningar ut, oavsett vad han målar. Motivet tycks mest vara en förevändning för att göra det som måleriets grundtes går ut på: att skapa spännande världar av färg- och formkontraster. I en video på internet ses virtuosen Jan De Vliegher när han lyfter en tjock pensel som dryper av färg. Med kalligrafisk lätthet vispar han sedan upp ett mästerligt och läckert landskap. På samma sätt har målningarna i serien Treasury tillkommit. Vi har alla sett dessa museisamlingar av dyrbara porslinspjäser, gyllene tallrikar och vidlyftiga serviser. Inlåsta i glasmontrar avlöser de varandra i tröstlösa rader. Här får dessa objekt en ny chans. De bröstar sig och strålar som aldrig förr. Vem skulle kunna tro det, att en porslinkannas lugna glans och mjuka rundning kommer bäst till sin rätt i en målning? Är det kanske så att vi blivit blinda av att se föremålen som de är och behöver flytta över dem till ett annat medium för att bli trollbundna på nytt? I serien Treasury visar Jan De Vliegher en skattkammares känsla av oskattbarhet, en värdering som i sig är högst relativ.

Amy Bennet, Sore Spots, Galleri Magnus Karlsson, 10 nov – 18 dec, 2011
Amerikanskan Amy Bennett målar små och noggranna bilder av vardagliga situationer. Tavlorna hänger prydligt på galleriets väggar, de blir som titthål in i en annan dimension, och här börjar det brännas. Plötsligt uppenbarar sig ett glapp i den så kallade verkligheten. Taket byter skepnad från murbruk till papper, människan förvandlas till docka och hela världen blir en modell. Ja, Bennett skapar stora modeller som hon sedan målar av. Det är ett tidskrävande och skickligt hantverk som kulminerar i de utmejslade målningarna.

I utställningen Sore Spots har Bennett utgått från offentliga platser, en teater, en kyrka eller en läkarmottagning. Hon menar att det är rum som inbjuder till introspektiva upplevelser samtidigt som de är publika. Man drabbas ofta av starka känslor i sådana miljöer men kan inte ge sig hän eftersom platsen delas med många andra människor, säger hon i en intervju. Bennetts metod att problematisera verklighet och sanning med hjälp av modeller och måleri passar utmärkt till situationer där flera verklighetsplan samexisterar. Motivsviten Sore Spots formar sig till en överraskande och tänkvärd spegelbild av de världar vi försöker förena.

Marco Cueva, Mytologier, Galleri Charlotte Lund, 1 sep – 1 okt, 2011
Myter är heliga berättelser som förklarar världen och förbinder människor. Det sägs även att berättelser är det stoff vi är vävda av. När Marco Cueva samlar ett tjugotal av sina skulpturer under namnet Mytologier anspelar han på de stora frågorna och de djupa gåtorna. Vilka är vi, varifrån kommer vi och vart är vi på väg? Cueva räcker oss en knippe sagolika ting på vägen, mer väsen och amuletter än skulpturer, och vill att vi ska känna på dem. Smekningen gör en resa längs böljande alabaster, trä, marmor och brons men kan också törna mot en spik. På så sätt blir man bekant med moln, vulkaner, Minotauren och anden i flaskan. Oftast är det inte en sak utan en stämning som avbildas. En känsla som formas hos betraktaren med avstamp i de mångbottnade, halvabstrakta skulpturerna. Cuevas sätt att använda klassiska material och ge dem mjuka former skapar trygghet men mot detta lugn bryts motsättningar mellan material och motiv. Rökslingor av sten och ett burrigt hår av spikhuvuden skjuter in humor och surrealism i den följsamma berättelsen. Myten, den eviga berättelsen om vår förundran inför allt som finns, och det märkliga, härliga i att finnas till.

Helvete, Liljevalchs konsthall, 1 okt – 8 jan. Passion, Dunkers Kulturhus 3 jun– 15 jan, 2011/2012
Utställningar om kontroversiella ämnen tycks vara en trend i samtiden. Nationalmuseum inledde förra året med Lust & Last som väckte debatt på kultursidorna, men när Dunkers Kulturhus kontrade med Passion och Liljevalchs konsthall med Helvete uteblev diskussionen. Både den gränslösa passionen och den infernaliska ondskan är ständigt återkommande fenomen i människans historia. Det är därför både lätt och svårt att skapa utställningar som fokuserar dessa teman. Ansatserna för Liljevalchs och Dunkers har varit lovvärda, men sedan har curatorerna inte kunnat skapa helheter som känns motiverade. Det saknas en ambition att säga något substantiellt eller nydanande och att utveckla temat i underkapitel. Båda institutionerna visar upp en bristande orientering och urvalet av konstnärer känns många gånger godtyckligt. Hur kan en utställning som ger sig ut för att behandla Passion, passion rätt och slätt genom tiderna, vara till nästan hälften vigd åt Claes Eklundh? Borde man inte byta utställningstitel, eller framförallt fråga sig varför man visar ett konstnärskap istället för ett annat?

Magdalena Dziurlikowska