En filmtriptyk på gränsen mellan konstvideo och dokumentär. De enskilda filmerna är Gården, Resan och Festen (se nedan). Gården fokuserar på hälsingegårdar och världsarvet ur många olika perspektiv. Resan kretsar kring problematiken om att stanna, flytta eller komma tillbaka till Hälsingland. Festen behandlar festkultur förr och nu och människans uråldriga behov av en extraordinär upplevelse.

Ett tjugotal intervjuer med människor från Hälsingland är grundstommen i filmerna. Inflätat mellan intervjuerna finns en performance där en grupp människor interagerar med varandra och med en hälsingegård. En gestalt som återkommer likt en röd tråd genom filmerna är Magdalena klädd i folkdräkt. Hon sammanbinder nutid med dåtid och lever ut de olika berättelserna. Genom surrealistisk präglade performances eller högst vardagliga sysslor iklär hon sig rollen av Hälsingland.

Syftet med de tre filmerna är att befolka hälsingegårdarna och kulturarvet med nutid. Vad har människor som lever idag för relation till Hälsingland och till arvet med de många gårdarna?

“Fönster mot Hälsingland är tre halvtimmeslånga filmer om Hälsingland och världsarvet; Gården, Resan och Festen – om att stanna kvar eller flytta och vad som egentligen är Hälsingland. Magdalena Dziurlikowska och Niklas Rydén har gjort ett gediget arbete med att intervjua ett 20-tal hälsingar, unga och äldre, kända och mindre kända, infödda, inflytade från andra länder och sådana som kommit hit tidigare och blivit kvar.

Dessa färgstarka och öppna personer från olika delar av Hälsingland ger en mångfascetterad bild av detta landskap, långt ifrån turistbroschyrernas estetik. Och det allra bästa är att de får tala helt okommenterat. Resultatet blir en assymeterisk väv där mejeridrömmar och hembygdskärlek bryts mot synpunkter på arbetslöshet, instängdhet, festsupande och rasism. Kulturarvets Hälsingland blir befolkat med nutidens människor.”

Christina Busck

Nedan följer mina publicerade texter i urval.

Minns ni barnprogrammen där man fick se hur polkagrisar eller gummistövlar producerades? Hur allt fabrikstillverkades på de mest häpnadsväckande sätt av exakt anpassade maskiner. Hur den närmast alkemiska processen fascinerade mer än det som spottades ut i slutändan. Mika Rottenbergs videoverk tar tag i samma känsla men surrealistskruvar den några varv till. I klaustrofobiska kamrar tillverkar märkliga kvinnor banala ting på vidunderliga sätt. Rottenberg säger att hon inspireras av Karl Marx, av slutna ekonomiska system och av det poetisk sorgliga faktum att mycket av det som tillverkas slängs direkt.

På Magasin 3 utspelar sig en produktionskultur som är sin egen mening, sin egna fysiska och mentala plats. I videoverket Tropical Breeze framställs servetter preparerade med citrondoftande svett från en svart bodybuildarkvinna som kör en lastbil. I Mary’s Cherries tillverkas maraschinokörsbär av snabbväxande röda naglar som knådas av vällustigt kvinnliga arbetare. Verket Squeeze förbinder ett salladsfält och en kautschukplantage med underjorden, där asiatiska kvinnor masserar händer och framställer en avfallskub. Dough handlar om en deg som knådas av kvinnor vars kroppsformer påminner om degens olika stadier. Slutprodukten blir en grå plutt i plastpåse.

Kvinnorna i Mika Rottenbergs verk har ofta extrema utseenden, som TallKat, 2.20 lång, och lever av att exponera sitt yttre. Men även om de hämtar sitt självförtroende i det som slentrianmässigt ses som ett handikapp finns här en vidare fråga, den om kroppars förtingligande och varors besjälande. Frågan om människan ses som medel eller som mål. Nina Björks senaste bok Lyckliga i alla sina dagar handlar just om detta. Om hur marknaden flyttar fram positionerna ända in i oss. Idag kan man köpa bröstmjölk, sperma, ägg eller någons livmoder i nio månader. Idag annonserar tjänstesektorn efter personliga kvaliteter och skriver att deras anställda ler äkta leenden. I ett sådant sammanhang framstår till och med Josef Stalin som god retoriker: ”Människan är det allra värdefullaste kapitalet.”

Mika Rottenbergs verk och Nina Björks bok berör också marknadsekonomins inneboende surrealism. När man på 50-talet frågade president Eisenhower vad folk skulle göra för att rädda konjunkturen svarade han: Köpa. Vad då? Vad som helst. För det spelar ingen roll vad som produceras, bara att det produceras och köps, och mer varje år, annars kollapsar systemet. Det talades redan på 50-talet om förkortad livslängd på varor, nödvändiga modeväxlingar och om potatisfärgade potatisskalare så att de lättare skulle slängas bort av misstag. Att ifrågasätta slöseriet med jordens resurser, mänskligt liv och tid blir omöjligt i en marknadsekonomi. Om världen skulle konsumera som vi gör i Sverige skulle vi behöva tre jordklot. Ändå satsar vi varje år 60 miljarder kronor på marknadsföring för att höja konsumtionen.

Magdalena Dziurlikowska

Magdalena Dziurlikowska Intervjuad av Mathias Jansson

Vilken betydelse har texten i din egen konst?
Det visuella och verbala alltid varit områden där jag känner mig mest hemma och i min konst vill jag förena de två. Jag gick in i konstnärskapet via måleriet men saknade orden. Sedan gjorde jag collage och fotoserier med berättelser som integrerades i uttrycket. Nu arbetar jag främst med videoverk, och ibland tecknade serier, där orden och bilden är en självklar del av mediet. Min idéprocess börjar ofta i orden, det är en narrativ, en känsla eller en stämning som jag vill gestalta och det konstnärliga arbetet blir ett samspel mellan ordens och bildens världar som berikar varandra.

I verk som ”Ålderskillnaden” och ”Det starkaste ni har” har du arbetat med serier som är en form av symbios mellan text och bild. Varför valde du att arbeta i serieformatet?
Det finns ett tydligt släktskap mellan film och tecknade serier. Ett händelseförlopp som kläs i bilder och utspelar sig inför betraktaren. Jag hade arbetat med personliga berättelser i videoverk under flera år och ibland fått frågor om hur det kändes att vara så öppen och blottlagd. Själv kände jag att det fanns många ämnen som jag inte ville gestalta med mig själv i film. Åldersskillnaden är en serie om hur det är att leva i ett förhållande där det finns en markant åldersskillnad. Det starkaste ni har handlar om ett våldtäktsförsök jag utsattes för som artonåring. Visst skulle jag kunna göra filmer om det, och kanske använda mig av skådespelare, men det kändes att jag, med de förutsättningar jag hade då, kunde nå längst via serieformen. Eftersom jag inte tycker om att teckna fotograferade jag bilder till serierna och målade ovanpå utskrifterna, allt för att skapa ett mer oväntat uttryck. Serier förväntas ofta vara humoristiska och färgstarka, vilket går i linje med mitt uttryck, men jag ville också infiltrera den formen med allvarliga berättelser.

Språket och berättelsen verkar vara viktig för dig. I många av dina videoverk utgår du från personliga berättelser. Magnus Bärtås talar om verkberättelser och videoessän där gränsen mellan dokumentär, videokonst, berättaren blandas och flyter ihop. Är det något som du tycker dina videoverk handlar om?
Videoessä är ett användbart begrepp, en personlig röst berättar om sin eget universum men berör också en allmängiltig sida. Iscensatta dokumentärer är en annan benämning jag använt. När jag skriver manus använder jag mig av händelser och dialoger som har utspelats i verkligheten och försöker ge det en utformning som förstärker känslan. Med andra ord rör det sig om en personligt färgad poetisk sanning. Samtidigt är det verkligen det som är min sanning, en känslornas sanning, som kommer åt andra aspekter än en dokumentär. Jag har ofta funderat på gränsen mellan det jag gör och olika dokumentära metoder, och i mitt senaste projekt försöker jag synliggöra skillnaderna och likheterna. Med stöd från Konstnärsnämnden har jag gjort två filmer på samma tema, en konstvideo och en dokumentär. Samma utgångspunkt och två olika resultat som ibland sammanstrålar i överlappningar. Temat är min och min mammas relation. I konstvideon spelar jag både mig själv och min mamma. Jag har lånat kläder av henne och köpt en peruk i hennes hårfärg. Allt som sägs i filmen har också sagts i verkligheten, men berättelsen är ändå formad i en tydlig gestaltning. Dokumentärfilmen bygger på intervjuer med mig och min mamma där samtalen förstås inte följer manus. Bildsättningen är inte heller arrangerad på samma sätt som i en konstvideo eller spelfilm. Naturligtvis kan en konstvideo göras utan manus och med en dokumentär bildsättning, precis som en dokumentär alltid är en vinklig av verkligheten men jag ville renodla metoderna för att öka tydligheten. Det jag fick ut av projektet, och något jag hoppas att andra kan bära med sig, är den rikedom av möjliga vägar som används för att förmedla en sanning.

Som konstkritiker befinner du dig även på andra sidan. Där har du som uppgift att med hjälp av text beskriva och förklara andra konstnärers verk. Har detta påverkat hur du själv ser på din egen konst?
Jag började skriva konstkritik i Expressen när jag gick mitt tredje år på Konstfack. I bagaget hade jag en universitetsutbildning i konstvetenskap och yrkeserfarenhet som konstpedagog från olika museer. Jag var van att beskriva konst i ord och det konstteoretiska kom på sätt och vis innan eller samtidigt med mitt konstnärskap. Nu skriver jag kontinuerligt om konstutställningar i Stockholm för Göteborgs-Posten och Sydsvenskan, men upplever inte att mitt konstnärskap påverkas nämnvärt av det. Naturligtvis influeras mitt konstnärskap av allt jag är med om, men som konstnär har man ändå sitt eget idiom och en inre logik i sin utveckling. Jag ser främst konstnärskapet och kritiken som två skilda professioner. Att vara recensent för de egna konstnärliga projekten samtidigt som man försöker göra dem vore hämmande. Däremot har jag alltid skrivit om min egen konst, i dagboksjournaler, på hemsidan, till utställningar, och tyckt om att sätta ord på det jag gör konstnärligt. När jag skriver konstkritik bedömer jag verket på dess egna premisser och lever mig in i konsten, jag lyssnar, och strävar efter att tala verkets språk.

Hur upplever du textens betydelse i dagens samtidskonst? Finns det några verk, konstnärer, eller utställningar som du tycker använder text på ett intressant och nytt spännande sätt inom samtidskonsten?
Den beskrivande texten har en stark ställning i samtidskonsten. En poetisk och konstnärlig text är däremot inte lika vanlig. Det skulle kännas befriande att se mer originella och välskrivna texter i det material som omgärdar konst. Tyvärr finns det en alltför stor vördnad för det teoretiska som gör att en del texter om konst hamnar i en annan värld än det de beskriver. Skribenten vill hitta illustrationer till hipp teoribildning snarare än att uppleva verken och det leder till akademismens kolonisering av konsten. Men det finns många bra motexempel. Textkonsten där orden är det främsta materialet, videokonsten där berättelser bär upp uttrycket och hybridformer som väver samman olika genrer. När jag undervisar på konstskolor i konst och text tar jag gärna upp konstnärer som Patric Larsson, Kajsa Dahlberg, och Johan Thurfjell, för att nämna tre av fyrtio. På förberedande konstskolor uppmanar jag eleverna att våga använda ord i sina verk och att skriva mer personliga artist statements. På konsthögskolor där jag fungerat som uppsatsopponent blir jag ofta glatt överraskad av de avskalade, ärliga och inkännande beskrivningarna av konst.

Magdalena Dziurlikowska är konstnär och konstkritiker och skriver för bl a GP, Aftonbladet och Konstperspektiv.

Rasterpunkter, kvinnor i kärlekskval och kraschande flygplan. Roy Lichtenstein gjorde den lilla serierutan stor, han målade av den, och den blev en ikon. På så sätt är han känd, och i ett av rummen på Tate Moderns stora retrospektiv är det som att vandra runt i ett seriealbum. Men bara i ett av de tretton rummen, Lichtenstein hade många sidor. Kinesiska tuschmålningar, bruksanvisningar, Picasso, grekiska tempel, speglar, konstnärsateljéer, reklam och art deco. Lichtenstein plundrade både den höga och den låga världen på bilder för att skapa sina troféer av upphöjd banalitet, sina tankestycken som både ironiserade och älskade förlagan.

En av de vanligaste missuppfattningarna om popkonsten är att den omfamnar verkligheten, läser jag i katalogen, popkonsten omfamnar det overkliga, det redan destillerade. Roy Lichtenstein var en abstrakt målande, okänd tills han närmade sig fyrtio, men 1961 förstorade han upp en teckning från sina söners barnbok och växlade in på nya spår. Ofta hämtade han sitt material från klichéernas och kitschens domäner, och menade att konsten alltsedan Cézanne hade blivit extremt romantisk och orealistisk. Han frågade sig själv hur en sådan konst kunde avbilda en värld full av bensinpumpar, skyltar och serieteckningar, men det modernistiska arvet förföljde Lichtenstein under hela hans karriär.

Lichtenstein var fascinerad av utmaningen i material, färg och komposition. Han hade en förmåga att upphöja, karaktärisera och komprimera likt en historiemålare som gått vilse i en era av slit-och-släng, och därför hamnat precis rätt. När han målade en tvättsvamp som hanteras av välmanikurerade händer eller ett rostat bröd som breds med smör hände något märkligt. Det figurativa motivet blev nästan abstrakt och så laddat att man glömmer att det är en bild av en bild. Kanske var det pop-konstens styrka, att den skapade original förklädda till kopior? Att den lade en poetisk ordning på den massproducerade världen.

För Lichtenstein blev måleriet en intellektuell resa där stilen hölls rak medan de ständiga inlånen skapade omväxling. Han kalkerade en bild med hjälp av en projektor, gjorde kompositionsmässiga omstruktureringar, hade assistenter när han målade och använde sig av schabloner för rasterpunkternas strössel. Spåren efter den mänskliga handen är utsuddade. Men vänta nu, här finns också målningar med jättelika penselstreck. Ja, de avbildade penselstrecken är försedda med svart konturlinje och rasterpunkter, de är målade med osynligt små, små drag. Penseldraget, det primära tecknet för autenticitet och den abstrakta expressionismens heliga Graal blir förlöjligat på det mest raffinerade sätt.

Vidare gick Lichtenstein över till att måla av Picasso, som om hans målningar varit serierutor de med. Han målade konstnärsateljéer där det kreativa arbetet stigit åt sidan till förmån för ett rotlöst showroom eller grekisk arkitektur som översatts i en viskningslek via franska nystilar innan den nådde USA. Speglar, eller tecknet för spegel när en duk blir oval och skiftningarna i glaset återges av ett raster. Solnedgångar över hav från turistbroschyrerna, men allt abstraherat till en överjordisk klarhet och fångat i ett nät av de eviga rasterprickarna. Ett raster betyder att bilden är mångfaldigad, och prickarna följer objektens rundning. Lichtenstein gjorde tvärtom, prickarna uppträder som ett dekorativt flor, och på de sista målningarna forsar de ner för att närmast beslöja några solbadande kvinnors kroppar.

Det Lichtenstein åstadkom var en livslång filosofisk dialog med det kommersiella bildspråket. Det blev också ett samtal med den höga konsten, eftersom även den ingår i det kapitalistiska systemet. Humor, ironi och poesi är verktygen med vilka Lichtenstein hanterade människans perception och ikonskapande. Han gjorde ett fåtal självporträtt, ett är en blank spegel ovanför en tom t-shirt. Masskulturens omfamning av Lichtenstein blev hård men enligt konstnären Richard Hamilton gjorde det inget: ”Att reproducera Lichtenstein är som att kasta en fisk tillbaka i vattnet”.

Magdalena Dziurlikowska

Ett tjugotal intervjuer med människor från Hälsingland är grundstommen i filmerna. Inflätat mellan intervjuerna finns en performance där en grupp människor interagerar med varandra och med en hälsingegård. En gestalt som återkommer likt en röd tråd genom filmerna är Magdalena klädd i folkdräkt. Hon sammanbinder nutid med dåtid och lever ut de olika berättelserna. Genom surrealistisk präglade performances eller högst vardagliga sysslor iklär hon sig rollen av Hälsingland.

Syftet med de tre filmerna är att befolka hälsingegårdarna och kulturarvet med nutid. Vad har människor som lever idag för relation till Hälsingland och till arvet med de många gårdarna?

Magdalena Dziurlikowska i samarbete med Niklas Rydén, 26 min, 2013.

Magdalena Dziurlikowska i samarbete med Niklas Rydén, 26 min, 2013.

Magdalena Dziurlikowska i samarbete med Niklas Rydén, 26 min, 2013.