Nedan följer mina publicerade texter i urval.

Om det inte vore för konsten hade jag tagit livet av mig för länge sen, hävdar Yayoi Kusama i sin självbiografi. Tusentals prickar på målningar, hav av sydda utväxter, nakenperformances, hisnande spegelinstallationer och skönlitterärt skrivande har hjälpt henne att överleva. Trots bräckligheten, eller rättare sagt på grund av den, är Kusama en maniskt produktiv konstnär. När Tate Modern i London öppnar en retrospektiv av Japans grand old lady finns decennier av slit och poesi att ösa ur. 

Yayoi Kusama är inte lika ihågkommen som Andy Warhol, Claes Oldenburg eller Donald Judd, men hon ställde ut med dem och jämfördes på lika villkor. Ändå faller Kusama i skugga. Är det för att hon är kvinna, av asiatiskt ursprung eller psykiskt sjuk? Sedan slutet av 70-talet är hon frivilligt inskriven på en psykiatrisk klinik i Tokyo, och från ateljén i sjukhusets närhet driver hon sitt evigt blomstrande företag. Kusamas starkaste kort är dock de vilt originella projekt hon iscensatte i New York på 50- och 60-talet.

När Kusama flyr det traditionsbundna Japan och etablerar sig i New York i slutet av 50-talet är pengabristen kännbar. Tillsammans med Donald Judd stjäl hon material från byggarbetsplatser för att göra skulpturer. Genombrottet kommer 1959 när Infinity Net-målningarna visas. Vita jättedukar översållade av små svarta punkter i ändlöst böljande mönster. I den aktuella utställningen på Tate ägnas med rätta en hel sal åt dessa meditativt utsökta och på samma gång kliande besatta målningar.

Kusamas nästa hit blir serien av Accumulation sculptures. Hon syr penisliknande utväxter som täcker alla ytor med ett tjockt, kryllande lager. Vackert som undervattensvärldar och äckligt som eksem. Kusama: ”Folk tror ofta att jag är galen i sex (…) men det är tvärtom – jag gör de här objekten eftersom de skrämmer vettet ur mig.” Kort efter att Kusamas sydda installationer presenterats gör Claes Oldenburg sina mjuka skulpturer. Ska man tro Kusama kom Oldenburgs hustru fram till henne och viskade: Yayoi, förlåt oss! I varje fall föregrep Kusama Andy Warhols kotapet med tre år. Kusamas installation från 1963 heter Aggregation: One Thousand Boats Show och visas på Tate. En roddbåt övervuxen av penisar och bilder på densamma som tapetserar väggarna. Det är fortfarande häftigt, men inte lika effektfullt som när snopparna var nysydda och konstnären själv poserade naken vid båten.

Att slänga sig rakt in i det som känns hotfullt verkar ha varit Kusamas kompass. Ett till steg in i sexualiteten var de nakenperformances hon arrangerade i slutet av 60-talet. Hippierörelsens unga och vackra klädde av sig offentligt, målade prickar på varandra, brände kläder och flaggor och deltog i orgier. På Tate visas svartvita fotografier och en performancefilm där jagupplösningen istället för sexet står i centrum. För den närmast asexuella Kusama var den utlevande livsstilen nyckeln till fred och jämlikhet. Kusama förespråkade också ett mer vågat mode, hon designade partyklänningar med hål i och en gemensam bröllopsdress till ett gaypar.

Tyvärr återskapas inte känslan av allt detta fria och gränslösa på Tate. Utställningen har snarare ett eftertänksamt fokus som kulminerar i den förtrollande spegellabyrinten Infinity Mirrored Room – Filled with the Brilliance of Life. Bland mörka speglar och en myriad lysande LED-prickar får besökaren en föraning om hur vackert det vore att träda ur sig själv och uppgå i stjärnnatten. För oavsett utgångspunkt handlar Kusamas projekt om en och samma sak: att bryta ner våra invanda gränser och låta sig svepas med i en malström av liv.

Magdalena Dziurlikowska

Abstrakt, så heter Ernst Billgrens nya utställning på det lyxigt stora galleriet Lars Bohman i Stockholm, men verken är högst föreställande. Den självskrivna rekvisitan av rävar, rådjur, slott, renässanskostymer och maktens symboler väller fram ur tavelramar eller växer upp ur möbelpjäser. Samtidigt är den visuella stormfloden abstrakt i sitt anslag. Tingen, djuren och människorna dubbleras, upplöses och virvlar runt på ett drömskt, distanserat och självrefererande sätt.

På liknande vis förhåller det sig med Ernst Billgrens persona. Aktuell i kändisspalterna, i TV, i konstvärlden, som författare, designer eller filmare. Han är lika konkret som undanglidande och han säger: ”Det finns en våldsam desinformation om Ernst Billgren (…) Men ibland är de påstådda citaten så bra att jag börjar använda dem.” Inte heller drar han någon skarp gräns mellan sina verksamheter utan menar att massmedia är arbetsmaterial i lika hög grad som lera eller måleri. Det hade känts befriande med en gränsöverskridande utställning kring fenomenet Ernst Billgren men hittills har presentationer av honom riktat in sig på bildkonst, och utställningen på Lars Bohman är inget undantag.

I de stora oljemålningarna och välpolerade möbelhybriderna träder en hemlös och tidlös värld fram, en tankeplats där heroiska ansatser och vemodig eftersmak jagar varandra kring en tom kärna. Redan under sin utbildning på Valands konsthögskola stabiliserades Billgrens tematik och den har bestått medan Billgren själv vandrat från förortsunge till renässansfurste. Vad betyder de påkostade objekten nu? Scenerierna där de styrande klassernas goda smak så lätt tippar över i kitsch? Vilka rika konstköparhjärtan ska vinnas, är det de som älskar att förakta sig själva? Sådana frågor rör en nivå av Billgrens konst. En våning längre ner finns ett mer allmänmänskligt skrik, en elegi över förlorad mening och innehåll. Den moderna världen där resterna av det storslagna som varit inte längre är betydelsebärande utan hemliga, löjliga eller abstrakta. Där finns kanske ett framtida spår att fördjupa.

Magdalena Dziurlikowska

My Secret Voice är ett kalejdoskop av personliga berättelser där svart humor och djupt allvar rasar in i varandra. I videoverk och tecknade serier iscensätter Magdalena Dziurlikowska sig själv och lever ut olika jag. Hur får man det liv man vill ha? Hur lyckas man sjunga rent? Hur gör man för att inte bli våldtagen? Magdalena går genom en samtida vardag till en poetisk sanning om vad det innebär att skapa sig själv idag. Starka färger, utlämnande vittnesmål och en ständig strävan att göra skillnad.Lördag 24 -  tors 29 mars
Filmen Don’t Mention the Music berör sång och röst som många har en komplicerad relation till. Berättelsen springer ur lusten att sjunga och svårigheten att sjunga rätt. Don’t mention the music visas nu även på Ystads konstmuseum och fick ett hedersomnämnande på Tempo Dokumentärfestival, 2012.

Lördag 31 mars – tor 5 april
I My Secret Life lever Magdalena ut två diametralt olika liv. Linjen mellan två sätt att vara på är ofta tunn. Ditt liv kan vända plötsligt och slumpmässigt. My Secret Life deltog på Åbo-biennalen sommaren 2011 och köptes in av Åbos konsthall Aboa Vetus & Ars Nova.

Söndag 8 – tors 12 april
Favourite Things är en filmisk betraktelse av en främmande plats, och ett personligt uttryck för en önskan att göra platsen till sin. Favourite Things visades på Göteborg International Film Festival, 2012.

Lördag 14 –sön 22 april
Water Colours är en poetisk, personlig och politisk film om vatten. Idéhistoria, egna upplevelser, märkliga fakta och samtida miljöhot bildar en böljande vågrörelse. Filmen är helt ny och har premiär på Galleri Box.

Galleri Box, Kastellgatan 10, Göteborg

Motivering:
“Juryn vill ge ett hedersomnämnande till en film som, med både humor och frustration som verktyg, förför oss och gör oss på synnerligen gott humör. Den lyckas dessutom berika den dokumentära genren med en personlig kombination av lust, konstnärligt nytänkande och ett visuellt uttryckssätt utöver det vanliga.”

Radioreportage i Mitt i musiken, P1 och P2

Medverkande konstnärer: Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg,
Anneli Furmark, Ragnar Persson och Liv Strömquist.
Berättande teckning med djup svärta och färgrika scenerier. I talade bubblor och tankeväckande bilder skildras händerlser ur vardagen, ges kommentarer till samhället och funderingar kring livet. En utställning fylld av värme, sarkasm, humor och allvar.

Recension i Sydsvenska Dagbladet

Medverkande konstnärer: Rasmus Albertsen, Magdalena Dziurlikowska och Johan Wilén.
Bry dig inte om att du ljuger när du skriver, sanningen berättar du ändå – är något som den svenske författaren Stig Claesson lär ha sagt och utgör utgångspunkten för Global Talks utställning True Stories. En utställning om berättande, sanning och dualitet.

Nedan följer mina uppdrag i urval.